Danmark var sist ut av de nordiska länderna att underteckna ett försvarssamarbetsavtal med USA. Sedan parlamenten i Finland, Norge och Sverige för ett bra tag sedan valde att godkänna DCA-avtalen med USA, ska det danska avtalet snart upp för beslut i Folketinget.
De fyra ländernas avtal är i stort sett likalydande. Av utrikesminister Lars Løkke Rasmussens i Folketinget framlagda beslutsunderlag (30/3) framgår emellertid ett par saker som är värda att uppmärksamma.
Pliktskyldigt konstaterar utrikesministern först att Danmarks försvarspolitiska samarbete med USA har ”dybe historiske rødder”, att Nato tillsammans med USA ”udgjort hjørnestenen for Danmarks sikkerhed” och att det är ”i klar dansk og europæisk interesse, at det transatlantiske bånd styrkes.” Att Danmark befinner sig i trångmål till följd av de amerikanska hoten och kraven på att ta över Grönland, berörs inte. Nu senast var beskedet från Trump:
”Vi kommer til å få Grønland. Ja, 100 prosent sikkert, sier Trump i intervjuet med NBC News. Han tilføyer at det er gode muligheter for at dette kan skje uten bruk av militærmakt, men at han ikke vil utelukke noe.” ”Den nyvalgte grønlandske regjeringslederen Jens-Frederik Nielsen har kommenterat utspelet: ”La meg si det klart: Det får ikke USA. Vi tilhører ikke andre. Vi bestemmer selv vår framtid”.
Danmark har som få andra länder följt en amerikans kurs och lojalt ställt upp med krigsinsatser när och var helst USA kallat (Jugoslavien, Irak, Afghanistan och Libyen). Som en dansk utredning konstaterade för ett antal år sedan var det avgörande skälet för Danmarks militära engagemang beslutsfattarnas vilja att efterkomma amerikanska önskemål: ”De stora argumenten handlade om Danmarks strategiska intresse av ett nära förhållande till USA. Inget argument var för stort och inget för litet.”
Men allt detta har nu visat sig vara förgäves. Föreställningen att Danmark skulle vara en amerikansk bundsförvant, med USA som pålitlig säkerhetspolitisk hörnsten, har nu rämnat. Det inser en stark inhemsk opinion, som omfattar ett brett politiskt spektrum, där man helt går emot dca-avtalet eller åtminstone kräver att beslutet ska skjutas upp.
Den danska regeringen, som tydligt gått emot Trumpadministrationens anspråk på Grönland, väljer emellertid att gå vidare med DCA-avtalet för att få det på plats. För en liten stat som Danmark, som satsat allt på stormakten USA och befinner sig i svårt trångmål, är läget prekärt. Den danska regeringen tänker sig antagligen att det kan vara möjligt att försöka uppnå en förhandlingsuppgörelse med USA, som kan tillfredsställa president Trumps ambitioner, och att en vägran att få dca-avtalet på plats via Folketinget bara skulle störa en förhandlingslösning och verka provokativt.
Men vilket budskap sänder regeringen till stormakten, som hotar och inte utesluter militärt tvång i strid med folkrätten, när den öppnar det egna landet för att amerikanska militära styrkor till lands, i luftrummet och till sjöss ska ha fri tillgång till danskt territorium?
Enligt beslutsunderlaget till Folketinget ger det danska dca-avtalet: ”… øget adgang til dansk territorium og mulighed for at udføre militære aktiviteter på og fra dansk jord, som bl.a. kan omfatte udstationering af amerikansk personel, opbevaring af militært materiel og udstyr, vedligeholdelse, træning og øvelser. Aftalen indebærer bl.a. en ændring af den hidtidige danske politik om ikke at tillade permanent tilstedeværelse af udenlandske tropper på dansk jord, som har været gældende siden 1953.” Skrivningen är hederlig. Det svenska avtalet har ingen annan innebörd, även om försvarsminister Pål Jonson ansträngde sig hårt för att tona ner avtalets innebörd som ger utrymmer för permanenta baser.
Utrikesministern vill tolka in i det danska avtalet att det utvidgar ”USA’s mulighed for at tage del i forsvaret af Europa, Norden og Østersøen” och att avtalen med de övriga nordiska länderna understöder ”amerikanske forsvars positionering og transport af personel og materiel i Europa.” Men detta är ett tillitsbaserat resonemang, som saknar stöd i avtalen. USA förbinder sig enligt avtalen inte till att agera på ett visst sätt utan ges fri tillgång till baser och territorium.
Som utrikesministern klargör tillåter avtalet ”en mere permanent amerikansk militær tilstedeværelse i Danmark. Således giver aftalen amerikanske styrker uhindret adgang til aftalte militære områder og anlæg i Danmark, som aktuelt omfatter flyvestationerne i Karup, Skrydstrup og Aalborg”. Detsamma gäller det svenska avtalet, som dock omfattar 17 sådana baser.
Utrikesministern framhäver att det av avtalets preambel framgår att det ”bygger på Danmarks og USA’s fulde respekt for hinandens suverænitet”. Så står det. Men det är bara det att den suveräna danska staten enligt avtalet upplåtit rättigheter till den suveräna amerikanska staten och dessa rättigheter har Danmark att respektera under avtalets tioåriga löptid.
Utrikesministern lyfter naturligtvis särskilt fram bestämmelsen som klargör att avtalet gäller ”ikke for Færøerne og Grønland.”
Danmark är en småstat som inte har mycket till eget försvar. Den tillit som man byggt säkerhetspolitiken på har visat sig sakna grund. Danskarna torde dock veta bäst själva hur de ska manövrera sig fram och vilka avgörande beslut de har att fatta i detta svåra läge. Den danska regeringens linje kan man som utomstående ha synpunkter på.
Sveriges hållning bör vara att folkrättsligt och diplomatiskt stötta den danska regeringen när den går emot USA:s antagonistiska krav.
För svensk del går det nog att dra några lärdomar av den danska-amerikanska konfrontationen. En lärdom som på nytt bekräftas är att varje stat har en armé, sin egen eller någon annans. Sverige är mycket långt ifrån att med egna styrkor fylla det militära tomrum som vi befinner oss i. En annan är att så långt det bara är möjligt begränsa tillämpningen av det svenska DCA-avtalet och att stävja all offensiv amerikansk verksamhet baserad på avtalet. Ytterligare en är att inte prisge det egna självbestämmandet genom att ge sig i lag med stormakter.