I Sverige byter de borgerliga partierna i rask takt åsikt inom säkerhets- och försvarspolitiken. Och då särskilt vad gäller synen på NATO och ett eventuellt övergivande av den svenska alliansfriheten mot ett aktivt inträde i militäralliansen. Senast i raden av sidbytare är det tidigare mot NATO medlemskap pålitliga centerpartiet som nu vid sin partistämma i Falun tog beslutet att verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Mot det står regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet och också Vänsterpartiet.
I dag tycks en samlad borgerlighet vara förespråkare av att Sverige lämnar den linje som i över ett halvt århundrade varit en framgångsrik bas för svensk säkerhetspolitik. Trots att KD fortfarande står utanför fållan förväntas även de i samband med kommande partistämma att ta beslut om att följa den övriga borgerligheten och verka för svensk NATO anslutning. Innan det från den gamla moderatstyrda alliansen gemensamma strävan att föra in Sverige i NATO kan diskuteras vidare som ett seriöst politiskt alternativ bör frågan ställas: Har ett alliansfritt Sverige verkligen något att vinna på att nu träda in i NATO?
På vilket vis skulle ett svenskt NATO-medlemskap kunna stärka stabiliteten och säkerheten i Östersjöområdet och på Nordkalotten? Och skulle det nu alliansfria Finland – som NATO-förespråkarna tycks förutsätta – med sin långa landgräns mot Putins Ryssland verkligen vilja göra gemensam sak med Sverige och nu gå med i NATO? Det finns all anledning att tvivla att svaren skulle tala för ett NATO medlemskap. Visst är det så att det står såväl Sverige som Finland fritt att som suveräna nationer utan hänsyn till andra fatta sina egna beslut. Ryssland, lika lite som någon annan, har här någon vetorätt. Men de beslut vi tar i NATO frågan får aldrig bygga på dåliga underlag, lösa känslor eller politisk populism utan måste grunda sig i väl genomarbetade omvärlds- och säkerhetspolitiska analyser.
Med det som grund blir NATO frågan, Sveriges relationer till NATO och de möjliga konsekvenserna av ett svenskt NATO-medlemskap betydligt mer sammansatt. Med de växande nya spänningar och den osäkerhet som finns i vår omvärld skulle Ryssland med största sannolikhet uppleva ett svenskt NATO medlemskap som en uppenbar fara. Ur rysk synpunkt har NATO redan i dag kommit allt närmare landet och nästan ringat in det. Bland de 28 länder som nu utgör NATO finns delar som tidigare var Sovjetunionen. Samtliga baltiska länder finns med i NATO och så även Polen, Tjeckien och Ungern. Att i det sammanhanget i Norden skapa en ytterligare över hundra mil lång direkt NATO gräns mot Ryssland skulle knappast minska spänningarna. Vi skulle i Sverige samtidigt som medlemmar i NATO genom fördragets artikel fem tvingas agera militärt om något annat NATO-land skulle komma i strid med Ryssland. NATO skulle också ställa krav på svensk rustning som gick långt utöver det välutvecklade skal- och invasionsförsvar som vi kan behöva för att kunna värna våra gränser. Men att inte gå med som medlem i NATO behöver inte betyda att man inte kan ha ett nära samarbete med NATO. Sverige finns redan nu som alliansfritt land med i ”Partnerskap för fred” där samtliga 28 NATO-länder och 22 andra länder samverka med årliga gemensamma militärövningar med syfte att förbättra samarbetet. Det är helt i linje med det försvarsminister Peter Hultqvist förklarat: Att få tillgång till kvalificerade upplägg och plattformar för övningsverksamhet för flyget, marinen och armén som har mycket att vinna på att ha övningsverksamhet med NATO i sammanhang som gagnar det svenska försvaret och ytterligare vässar dess spetskompetens.
För såväl Sverige som även Finland och den säkerhetspolitiska stabiliteten i vår del av världen är den lösning med alliansfrihet i kombination med nära och öppna relationer till NATO som hittills varit regel en långt bättre lösning än ett medlemskap. I stället för NATO är ett gradvis ökat och fördjupat försvarssamarbete med ett alliansfritt Finland en bättre garant för att vår del av världen inte ska behöva bli skådeplats för ett framtida krig. Men det kräver samtidigt att vi förmår hålla ett för våra ändamål bra försvar. Där behövs rejäla nysatsningar på materiel och där skulle en återinförd värn- och plikttjänst för både män och kvinnor vara bra för att trygga en bred folklig uppslutning kring en fortsatt alliansfri försvarspolitik.
Robert Björkenwall, Journalist, författare och utredare , Jaan Ungerson, omvärldsanalytiker