De alliansfria staterna och Bandung

The core principles of the Bandung Conference were political self-determination, mutual respect for sovereignty, non-aggression, non-interference in internal affairs, and equality.

Efter det andra världskriget framstod USA och Sovjetunionen som de enda supermakterna. Nato bildades 1949 och Warszawapakten den 14 maj 1955. En månad tidigare hade det hållits en afroasiatisk, diplomatisk konferens där 29 stater var representerade: Afghanistan, Burma, Ceylon, Egypten, Etiopien, Filippinerna, Indien, Indonesien, Irak, Iran, Japan, Jemen, Jordanien, Kambodja, Kina, Laos, Libanon, Liberia, Libyen, Nepal, Pakistan, Saudiarabien, Sudan, Syrien, Thailand, Turkiet och (Nord- och Syd-) Vietnam. Konferensen hölls i Bandung, Indonesien, och kallas Bandungkonferensen.

För dem som var där – Nehru, Zhou Enlai, Sukarno, Nasser bland andra – var det en avgörande tidpunkt; ett ögonblick av självmedvetenhet och erkännande av att de var vittnen till tillkomsten av en ny kraft på världsscenen. Bandungkonferensen ledde till den afroasiatiska rörelsen (i princip nyligen självständiga icke-europeiska nationer). Och följdes i början av 1960-talet upp genom ”den alliansfria rörelsen” (inklusive en europeisk stat, Jugoslavien), NAM. År 1964 bildades vid ett möte i United Nations Conference on Trade and Development (UNCTAD) ”Group of 77”, en sammanslutning som nu har drygt 130 medlemmar.  Dessa olika grupper har formellt behållit sin separata existens, men gemensamt framför de kritik av kolonialt förflutet, exploatering och marginalisering, De framställer krav på jämlikhet och rättvisa och att få deltaga i det globala beslutsfattande, vilket sker inom internationella organisationer, särskilt FN, där reglerna för parlamentarisk diplomati ger dem ett idealiskt forum och har gjort det möjligt för dem att dra fördel av sitt antal. Ibland kallas denna kamp för nord-syd-konfrontationen. Den började i Bandung.

För några år sedan utkom boken Bandung, Global History, and International Law: Critical Pasts and Pending Futures (red.: Luis Eslava, Michael Fakhri och Vasuki Nesiah, Cambridge University Press 2017). Om denna bok har den finske folkrättsprofessorn Martti Koskenniemi skrivit: ”It is hard to imagine a more important historical project today. Looking backwards and forwards from 1955, the essays in this volume illuminate the projects of third world intellectuals, diplomats, and lawyers to transform politics and priorities in the international system. Never have the institutional projects that constitute the history of ‘third-worldism’ been told at this depth. Never has there been an equally global perspective on those projects. The quality and range of these essays provides an unprecedented opening to thinking about the possibilities and limits of international law as an instrument of solidarity and global change. This is not only a hugely important work; it is also a powerful political intervention in present globalization debates.”

Då boken förtigits i Sverige bör den således få en anmälan på sajten.

The Spirit of Bandung. Bandung föddes ur utmaningen att brottas med den europeiska imperialismens arv, dess långa räckvidd från det förflutna, liksom dess förvandling till strukturerna i den nuvarande världsordningen. Nyligen självständiga länder som Indonesien och Indien hade börjat hävda sin närvaro i internationell politik. Postkoloniala stater som tidigare hade hållits samman inom olika imperier byggde nu nya allianser sinsemellan staterna som ”suveräner”. Medan nästan alla länder i Asien hade uppnått självständighet, var år 1955 fortfarande större delen av Afrika koloniserad av europeiska stater. Faktum är att delegater från Guldkusten (nu Ghana) deltog i Bandung medan dess regering befann sig i ett kritiskt skede under självständighetsförhandlingarna med britterna (uppnådde full självständighet 1957). Länder på väg mot självständighet, som Ghana och Kenya, var medvetna om att ”självbestämmandet” skulle påverkas av det internationella landskapet lika mycket som av interna faktorer. I boken ses konferensen som det ”intellektuella och politiska uppvaknandet av Asien och dess uppkomst ur ruinerna av både asiatiska och europeiska imperier”. Men detta uppvaknande sker också i Afrika, Stillahavsområdet, Latinamerika och där bortom. Bandung och dess arv är en manifestation av detta ”uppvaknande”, påpekas i boken.

Bandungkonferensen var en sammankomst av ledare för länder vars sammanlagda befolkning utgjorde ungefär två tredjedelar av världens folk. Av de fem organisatörerna – Colombo-makterna – var Indien, Burma (nu Myanmar) och Indonesien socialistiska men neutrala, medan Ceylon (nu Sri Lanka) och Pakistan var antikommunistiska och västvänliga. Delegaterna från Iran, Irak, Libyen, Libanon, Pakistan, Filippinerna, Turkiet och Sydvietnam var också antikommunistiska och västvänliga. Å andra sidan var Egypten, en viktig aktör i konferensen och dess efterdyningar, engagerad i att utveckla en form av arabisk socialism under Nasser-åren. Konferensens slutliga resultat var utformat och formulerat enligt folkrättens termer. Detta var samma språk som hade tjänat till att rulla upp imperier över hela världen. Konferensen var uppdelad i politiska, ekonomiska och kulturella kommittéer. Följaktligen skisserade slutkommunikén en serie principer under rubrikerna: ekonomiskt samarbete, kulturellt samarbete, mänskliga rättigheter och självbestämmande, problem för beroende folk, andra problem (som identifierade specifika existerande koloniala fall) och främjande av världsfred och samarbetsförmåga. Den avslutades med tio principer (Dasa Sila), som var avsedda att överensstämma med FN-stadgan.

Utvecklingen efter konferensen inkluderade institutionella initiativ som den alliansfria rörelsen (NAM) och FN:s konferens om handel och utveckling (UNCTAD); projekt som försökte forma internationell rätt som den nya internationella ekonomiska ordningen (NIEO) och havsrätten; och specifika självständighetskamper som i Palestina och Namibia.

Bara det faktum att konferensen sammankallades gjorde det möjligt för människor i den koloniserade världen att hävda sin egen plats i världen på sina egna villkor. ”Från Belgrad till Tokyo, från Kairo till Dar es Salaam, började politiker och intellektuella tala om Bandungandan.” Dagordningen handlade inte bara om att hävda självständighet mot ett imperialistiskt förflutet och en imperialistisk nutid; den handlade också om att möta en oviss framtid. Insatserna för fred och samarbete grundades på rädslan för ett globalt kärnvapenkrig och att förhindra att den globala söderns intressen kom på skam. Samtidigt som vissa påstår att Bandungs formella effekter var begränsade, har andra ansett att konferensen representerade och uppmuntrade en gemensam syn i den postkoloniala och icke-vita världen. Det slutliga målet för konferensen var att upphäva imperialismen och rasismen.

Ett intressant kapital är ”Bandung Histories Anti-Imperialism. Then and Now”, skrivet av en indisk folkrättsprofessor, B. S. Chimni.

Han understryker att Bandungkonferensen skapade en allians mot imperialismen. Den hade sina föregångare i League Against Imperialism (1927), som framförde kritik av Nationernas Förbunds mandatsystem. Men medan antiimperialismen var ett huvudtema i Bandung, var inte alla de tjugonio deltagande nationerna tidigare kolonier. Ja, Japan, med sitt imperialistiska arv, deltog i konferensen. Det kalla kriget och dess motsättningar omöjliggjorde antagandet av en operativ definition av termen imperialism i den slutliga kommunikén. I själva verket skapade arrangörerna en del problem genom att ha sett till att definitionen av ”antiimperialism” som låg till grund för konferensen var öppen, men det fanns dock en enhet mot kolonialism och imperialism. Författaren anser likväl att Bandung behåller sin framträdande plats, särskilt i en tid då forskare (och stater) bestrider själva idén om imperialism, och därtill har det vuxit fram en åsikt på vänsterkanten att globaliseringens har gjort slut på imperialismen som fenomen. Författaren är inte ense och anser att det verkligen är för tidigt att förklara slutet på imperialismen, ”som bara har gått in i en ny fas”: ”Nykolonialismens fas har efterföljts av den globala imperialismen, det vill säga imperialismen under globaliseringens tidevarv.

Författaren gör dock gällande att klyftan mellan de avancerade kapitalistiska länderna och de framväxande makterna minskats på flera sätt, av vilka åtminstone två kan nämnas. För det första spelar internationella institutioner (som IMF, Världsbanken och WTO) en betydande roll för att medla mellan avancerade kapitalistiska stater och ledande tredjevärldenstater i syfte att främja den transnatinella kapitalistklassens allmänna intressen. Det håller enligt författaren faktiskt på att växa fram en global stat som består av ett nätverk av internationella institutioner. För det andra minskar uppkomsten av nya politiska koalitioner klyftan. Indien, en grundare av Non-Aligned Movement (NAM), är i färd med att ingå ett strategiskt partnerskap med USA. Kina talar inte längre tredje världens språk. Men det finns förvisso inslag av konkurrens medmellan? de tredje världens stater som söker politisk makt i proportion till sin växande ekonomiska förmåga, vilket förklarar skapandet av Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB). Å andra sidan bygger motståndet från USA (och Japan) på oviljan att dela politiskt inflytande med de framväxande makterna, vilket ökar möjligheten att blåsa nytt liv i tredje världens koalitioner som NAM.

Chimni avrundar: I Bandung hade återställandet av nationell suveränitet företräde, eftersom avkoloniseringsprocessen ännu inte var slutförd. Det antogs att de nyligen självständiga staterna skulle tjäna sina folk. De interna sociala sprickor och motsättningar som markerade födelsen av den postkoloniala utvecklingsstaten har sedan dess kommit i förgrunden och skärpts under förhållanden av nyliberal globalisering. Detta hade inte uppmärksammats av de flesta antikoloniala rörelser, eftersom deras primära mål var att ena folket mot imperialismen. De underordnade klassernas oro har idag blivit aktiva subjekt för sociala rörelser, ofta ledda av vänsterpartier, som i fallet med Latinamerika. Åtgärder för att stärka den nationella suveräniteten måste fortsätta i snabb takt för att skydda demokratiska institutioner och välfärdsinstitutioner. Kort sagt, den huvudsakliga platsen för motstånd mot imperialismen förblir nationalstaten.

Även den finlandsvenske forskaren Fredrik Peterssons bidrag ”From Versailles to Bandung. ​​ The Interwar Origins of Anticolonialism” är läsvärd, liksom bidrag som “Bandung. Reflections on the Sea, the World, and Colonialism” och Ibrahim Gassams ”Bandung 1955. The Deceit and the Conceit”, där han påpekar att alla deltagarna i Bandung förstås redan var förtrogna med de våldsamma konflikter som ofta följde i kölvattnet av självständigheterna. Indonesien var inte det första slagfältet. Första och andra världskrigen gjorde slut på det imperialistiska styret för vissa stater. Den nya imperialismen, eller neokolonialismen, hade inga svårigheter att hitta villiga och entusiastiska allierade bland de inhemska eliterna i tidigare kolonier. Den efterföljande våldsamma störtandet av många av dem efter Bandung var faktiskt en fortsättning på ett mönster som etablerades före konferensen, såsom Mossaddeq från Iran och Arbenz från Guatemala, som störtades 1953 respektive 1954 med avgörande bidrag från Storbritannien och USA. Den ivriga omfamningen av nationella arméer som ärvts från tidigare imperiestater och förekomsten av militära officerare utbildade i västerländska akademier hjälpte trenden. Kwame Nkrumah från Ghana, bland andra, förstod kolonialismens föränderliga natur. Han beskrev neokolonialismen 1965 som imperialismens sista skede. Hans skarpsinne räddade inte hans regim; han avsattes 1966 av general Ankrah ungefär när hans värd i Bandung, president Sukarno, avsattes av general Suharto. Båda militärofficerare från kolonialarméer. Vid tiden för Bandungkonferensen hade i synnerhet USA utvecklat mer än ett sekels erfarenhet av att fullända ett hänsynslöst engagemang för hegemoni på det västra halvklotet. Det hade gjorts åtskilliga ingripanden i näraliggande nationer, även innan Arbenz-regeringen i Guatemala störtades 1954. Kanske bidrog denna historia till att få latinamerikanska ledare att hålla sig borta från Bandungkonferensen. Mallen för att avlägsna tredje världens nationalistiska ledare genom militärledda uppror utvecklades förmodligen i samband med britternas störtande av den populära iranske premiärministern Mohammed Mossaddeqs regering 1953.

Takten för imperialistiska eller nykoloniala interventioner ökade efter Bandung. Sukarno, Patrice Lumumba från det nyligen självständiga Kongo och Kwame Nkrumah från Ghana är exempel på ledarskap som inte överlevde euforin efter Bandung, anmärker Ibrahim Gassam.

Chen Yifeng framhåller, i uppsatsen ”Bandung, China, and the Making of World Order in East Asia”, att Bandungkonferensen hade ett bestående politiskt och normativt inflytande på världsordningen när de nyligen oberoende staterna sökte solidaritet och arbetade för att formulera ett alternativ till kolonial exploatering och supermakternas rivalitet. Bandung är känt för att ha inlett Kinas ”oberoende diplomati” och för att landet utvecklat intima kontakter med asiatiska och afrikanska stater, noterar Chen.

I ett brev daterat den 10 februari 1955 berömde Zhou Enlai konferensen för att vara den ”första i sitt slag i historien som sammankallats för att främja goodwill och samarbete mellan länderna i Asien och Afrika”. Han betonade särskilt de geopolitiska implikationerna av konferensen, då ”denna konferens […] återspeglar de asiatiska och afrikanska ländernas allt starkare önskan att ta sitt öde i egna händer och att på lika villkor ingå i vänskapligt samarbete med andra länder i världen”. Den 16 januari överlämnade avdelningen för asiatiska frågor i kinesiska utrikesministeriet till Zhou Enlai en preliminär plan för att deltaga i Bandung. Denna preliminära plan såg konferensen som en möjlighet att utveckla vänskapliga relationer mellan afro-asiatiska länder, lätta på internationella spänningar och stärka regional fred.

För det första ansåg Kina att Bandungkonferensen skulle kunna vara avgörande för att stärka världens fredsälskande krafter. Kina anlände till Bandung i syfte att främja bilaterala relationer med andra deltagande länder och att bryta ned den västerländska isoleringspolitiken.

För det andra sågs konferensen som en möjlighet för länder att söka fred och neutralitet och att bryta från det kalla krigets logik. Kina hade som mål att främja världs- och regional fred med likasinnade länder. Under överläggningen i politbyrån lades det specifikt till att Kinas syfte i Bandung var att eftersträva en fredskonvention eller en deklaration om att upprätthålla världsfred.

För det tredje var ett framträdande mål för Kina att söka bredare acceptans av de fem principerna för fredlig samexistens mellan afroasiatiska länder. Kina hävdade att varaktig världsfred endast kan uppnås genom trogen anslutning till de fem principerna.

De fem principerna är

–  ömsesidig respekt för varandras territoriella integritet och suveränitet,

–  ömsesidig icke-aggression,

–  ömsesidig icke-inblandning i varandras interna angelägenheter,

–  jämlikhet och ömsesidig nytta, och

–  fredlig samexistens.

För det fjärde uttryckte Kina ett starkt motstånd mot alla former av kolonialism och rasism. Med tanke på hot från USA karakteriserade Kina också hegemoniska handlingar som att bilda militära allianser, upprätta utomeuropeiska militärbaser och genomdriva ensidiga embargon som koloniala handlingar. Kina upprätthöll också uppfattningen om rasernas jämlikhet och protesterade mot rasdiskriminering eller rasöverlägsenhet.

För det femte ansåg Kina att internationell handel, liksom tekniskt och ekonomiskt samarbete, bör bedrivas på grundval av principen om jämlikhet och ömsesidig nytta, och bör bidra till den oberoende ekonomiska utvecklingen i alla länder. Kina motsatte sig ensidiga embargon eller införande av politiska villkor för ekonomiskt bistånd, eftersom det var den embargopolitik som USA och dess allierade aktivt genomförde mot Kina.

För det sjätte intog Kina en positiv inställning till FN. Kina accepterade FN-stadgan och motsatte sig varje kränkning av den, inklusive att Folkrepubliken Kina fråntagits sin legitima representation i FN-systemet.

För det sjunde föreslog Kina att ett stående organ för Bandungkonferensen skulle inrättas och att konferensen skulle kunna anordnas vartannat år, med nästa session i Indien.

Kinas premiärminister och utrikesminister Zhou Enlai ledde den kinesiska delegationen. Kina skickade tjugofem officiella delegater, inklusive vice premiärminister Chen Yi och några andra höga tjänstemän, och femton journalister. Zhous bidrag till framgången för Bandung är erkänd. Det mesta av hans prestationer var i enlighet med den godkända planen. Men han lämnade också några specifika bidrag. Först försökte Zhou grunda solidaritet bland de afroasiatiska länderna kring deras kollektiva lidanden av kolonial exploatering och deras gemensamma strävan efter världsfred. Han hävdade att deras gemensamma önskemål var ”att motsätta sig rasdiskriminering och att kräva grundläggande mänskliga rättigheter, att motsätta sig kolonialism och att kräva nationellt oberoende och att bestämt försvara sin territoriella integritet och suveränitet”. Zhou vidhöll att för att förverkliga dessa mål var länderna tvungna att genomföra de fem principerna för fredlig samexistens. Han noterade vidare att politiskt sett bekräftade och förstärkte de fem principerna politiken för avkolonisering och nationellt oberoende, och att suverän jämlikhet, icke-inblandning och icke-aggression var själva grundpelaren för världsfred. Zhous stöd för grundläggande mänskliga rättigheter är anmärkningsvärt, påpekar författaren. I sitt tal förkunnade Zhou: ”Människor oavsett ras eller färg ska åtnjuta de grundläggande mänskliga rättigheterna och inte utsättas för någon misshandel och diskriminering.” Kina föredrog dock att avstå från något uttryckligt erkännande eller engagemang för resolutioner från några FN-organ, med tanke på dess bristande representation i FN. Dessutom hade FN:s generalförsamling i resolution 498 fördömt Kinas ”aggression” under Koreakriget. Kinas invändning mot hänvisningen till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna baserades således på dess komplicerade förhållande till FN, och inte på att Kina motsatte sig idén om mänskliga rättigheter. I sin rapport till den nationella folkkongressens ständiga kommitté bekräftade Zhou Kinas respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och för principerna i FN-stadgan. De nådde så småningom en kompromiss: Konferensen förklarade sitt ”fulla stöd till de grundläggande principerna i FN-stadgan” samtidigt som man ”notera[de] den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna”. Kina var nöjt, eftersom termen ”notera” inte förpliktade Kina till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

För det andra gav Zhou hög prioritet åt ekonomisk utveckling och samarbete mellan afroasiatiska länder. Å ena sidan exponerades den politiska dimensionen av ekonomisk utveckling fullt ut genom att betona vikten av jämlikhet och ömsesidig nytta i ekonomiskt samarbete. Med hans ord: ”samarbetet mellan oss, de asiatisk-afrikanska länderna, bör baseras på jämlikhet och ömsesidig nytta, utan några villkor för privilegier.” Detta lade grunden för de principer som vägledde Kinas utländska bistånd 1964.

Utanför det formella förfarandet hade Zhou också omfattande utbyten med deltagande länder för att utröna handelsmöjligheter, vilket gav fruktbara resultat. Man kom till exempel överens om att Egypten skulle skicka handelsdelegationer till Kina i maj eller juni och att de två länderna skulle sluta ett mellanstatligt handelsavtal. Egyptens industri- och handelsminister besökte Kina i augusti 1955, med ett förslag till handelsavtal. Överenskommelser ingicks också med Syrien, Indonesien, Ceylon (nu Sri Lanka), Indien, Pakistan och Burma (nu Myanmar) för att ytterligare förbättra den bilaterala handeln. Från och med Bandungkonferensen ökade Kinas internationella handel och ekonomiska band med afroasiatiska länder åtskilligt.

För det tredje intog Zhou under hela konferensen ett försonande men ändå principiellt förhållningssätt. Hans konstruktiva stil spelade en förmedlande roll som var nyckeln till att överbrygga flera motsättningar mellan deltagarna. Denna inställning var i grunden baserad på känslan av solidaritet och ömsesidig respekt mellan de afroasiatiska länderna, oavsett skillnader i åsikter, ideologier och politiska system, eller nivåer av ekonomisk utveckling. Detta förklarade Zhous blygsamma och konstruktiva, snarare än konfrontativa, inställning närhelst meningsskiljaktigheter uppstod under konferensen, framhåller författaren.

Det finns ett antal talande exempel. Anklagelsen om sovjetkommunism som nykolonialism framfördes av Irak, Iran, Filippinerna, Turkiet och Pakistan i plenarmötet. Zhou försökte undvika ideologiska debatter om kommunism, som han ansåg inte skulle leda till annat än konfrontation och meningslöshet. Han avstod från att debattera kommunism eller att försvara Sovjetunionen, utan framhöll Kinas eget perspektiv – att i förhållande till Kina var kommunismen ett fritt val av kineser på vägen mot nationellt oberoende.