Inom delar av den svenska pressen har det under något år ägt rum en mytbildning med kontentan att Sverige inte kan bedriva en självständig utrikespolitik. Anna Dahlberg på Expressens ledarsida (6/2) ger spridning åt denna myt.
Men EU har faktiskt ingen utrikespolitisk kärna och inga utrikespolitiska klor – framförallt de stora EU-medlemmarna vill inte att det ska vara så. Ett litet land som Sverige har heller ingen anledning att låtsas att det skulle vara på annat sätt.
Det är givet att Unionens medlemsstater kan ena sig om ett gemensamt uppträdande, som i sanktionspolitiken mot Ryssland efter detta lands annektering av Krim. Men detta sätter på intet sätt de enskilda medlemsstaterna utrikespolitiska handlande ur spel.
Just i Ukrainafrågan är det ju ett enskilt EU-land, Tyska förbundsrepubliken, som har uppträtt mest aktivt för att få en lösning till stånd på den inbördeskrigsliknande situation som råder efter maktskifte i Kiev och rysk intervention i Donbass. Här talar Berlin, inte Bryssel.
Och det är samtidigt klart att utrikesdepartementet i Stockholm har valt en helt annan attityd till den nuvarande ryska regeringen – att inte ha några relationer utöver de strikt diplomatiska – än utrikesministeriet i Helsingfors – som faktiskt språkar med Moskva, liksom både presidenten och statsministern i vårt östra grannland gör.
Varför stormar det till exempel så ofta om Margot Wallström, om det inte finns ett betydande utrymme för en svensk utrikesminister att agera på den internationella arenan?
Så här i efterhand kan man också konstatera att det så kallade östra partnerskapet, riktat mot bland annat Ukraina, utgjordes av ett antal polsk-svenska soloräder, utan större förankring och förtjusning i det övriga EU-området.
Mytomanen Anna Dahlberg har till och med fräckheten att tala om EU i termer av en allians. Europeiska Unionen är ingen allians utan ett statsförbund av suveräna nationalstater. Dessa avgör självständigt sin utrikes- och säkerhetspolitik. Efter dåden i Paris den 13 december har det uppenbarligen gjorts mycket olikartade bedömningar av läget i de europeiska huvudstäderna. Gott så.
I Syrienfrågan agerar staterna på egen hand, utifrån sina egna intressen, vilket inte utesluter att de koordinerar sitt handlande – men det betyder å andra sidan inte heller att man här kan tala om ett entydigt ”europeiskt intresse”.
Vad man än anser om EU som projekt: dra inte in Unionen i stormaktspolitiken! Det förblir en angelägen uppgift att slå vakt om vårt nationella oberoende.