Försvarshögskolan, Totalförsvarets Forskningsinstitut, Kungl. Krigsvetenskapsakademien har alla blivit sambandscentraler för den svenska Nato-lobbyns ihärdiga propagandaverksamhet. Det finns ytterligare ett antal inrättningar av den sorten. Det har fått till följd att den försvars- och säkerhetspolitiska debatten i Sverige har kommit att präglas av en kolossal ensidighet. Grupptryck gör att personer med avvikande uppfattningar rättar in sig i ledet.
Skillnaden är himmelsvid mot situationen i grannlandet Norge. Där tar – som vi belyst med åtskilliga exempel här på sajten – experter och befattningshavare i och utan uniform till orda på ett befriande respektlöst sätt. De skärskådar säkerhetspolitiska nyorienteringar och ifrågasätter försvarspolitiska omprioriteringar. Generellt sett är den mediala behandlingen av dessa frågor av mycket hög klass i Norge.
Natomedlemskapet, som till en början delade landet och splittrade partier, är sedan gammalt ingen stridsfråga. Men Norges relation till militäralliansen och dess ledarnation, USA, diskuteras rättframt utan skygglappar, liksom landets deltagande i så kallade utlandsinsatser. Detta speglar möjligen förhållandet att det intellektuella frirummet i Norge är så mycket större än i Sverige och att ledande akademiker har en given plats i det offentliga samtalet. Det är svårare att fiffla med orden där.
Detta mod har säkert också sina orsaker i historisk närtid. Den tyska ockupationen under större delen av andra världskriget skapade både civil olydnad och en militär motståndsrörelse i Norge. Tyskarna grep och deporterade för dem misshagliga element. Det hjälpte inte. Respekten för överheten har varit måttlig i Norge, och två gånger under efterkrigstiden har norrmännen smällt sina styrande på fingrarna i folkomröstningar. Nationens öde har också varit en folklig angelägenhet, alltifrån unionsstriden för drygt ett hundra år sedan, och detta har förmodligen skapat både en vana och en uppfordran att säga emot.
Att den traditionen skulle gå att överföra till Sverige är naturligtvis en befängd tanke, men den borde åtminstone kunna inspirera. Nu finns emellertid nästan ingen återkoppling alls till det rådande andliga klimatet hos vårt gamla broderfolk, om vi bortser från en del rent spektakulära händelser. Trots de starka folkrörelsernas 1900-tal i vårt land är en viss typ av normalitet och likriktning ännu påbjuden. Och det är så mycket lättare att straffa ut sig i Sverige. Jens Stoltenberg, som för en generation sedan ville att Norge skulle lämna Nato, är idag organisationens generalsekreterare. Men långt ifrån alla landsmän applåderar att han som statsminister ledde Norge in i Libyen-kriget. Varför är i Sverige vårt militära deltagande där en icke-fråga?
Vi skulle behöva mer av norrmännens debattglädje och tvärtemotlusta. Våra organiserade lobbyister har fått en alldeles för vid spelplan. Det krävs så många motröster i mediebruset – den här sajten, byggd helt på ideella krafter, kan blott marginellt kompensera för den aktuella bristen. Men vi är ändå ett forum för den som vill gripa ordet, och vi hoppas att det blir fler som vill det.