Ord kommer och går. Det är få som numera talar om globaliseringens förtjänster, när massmigrationen har drabbat även rika europeiska länder. Så länge turister och tillverkning rörde sig bort från Europa, var allt frid och fröjd. ”Världen är platt”, skrev den amerikanske journalisten Thomas Friedman. Men när fattigfolket reser på sig, då reses det murar igen.
Det är inte mycket att säga om saken. Stater har sina intressen. Den europeiska migrationspolitiken visar att statssuveräniteten inte alls har eroderat, trots de unionella projekten och globaliseringsvisionerna. En del av dessa har rentav börjat uppfattas som hot mot samhällenas stabilitet. ”Globalisering” ger inte längre några politiska pluspoäng. Ordet har sorterats ut och lagts i malpåse.
Det betyder inte att det är oanvändbart. Som förre finske utrikesministern Erkki Tuomioja skrev i sitt bidrag till antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (Celanders 2014), är de stora politiska utmaningarna verkligen globala. Nationell säkerhet byggs genom internationella nätverk. Varje land måste ha en genomtänkt utrikespolitik med världsfreden i sikte. Förtroende är viktigt. Man kan inte isolera sig – eller andra.
Varje lands agerande påverkar andra länders. Det är en vida spridd mygeldesinformation (borde vi kanske också ha ett psykförsvar som riktas inåt landet?) att Sveriges utrikespolitik skulle bestämmas i Bryssel och inte i Stockholm. Margot Wallströms uttalanden har nog inte alltid varit glasklara, men genom ett antal beslut och markeringar har hon visat att Sverige faktiskt har en egen profil i det internationella umgänget. Regeringens strävan att få en plats i FN:s säkerhetsråd (i konkurrens med två andra EU-stater) hör dit. Det spelar ingen roll att inte alla applåderar.
Och yrkeseuropéerna gnisslar tänder förstås. Men sådan är ju den maktpolitiska verkligheten. Även små staters röster räknas. Om ”globalisering” ska ha någon mening, borde det rent normativt innebära att fler – inte färre – aktörer kommer till tals. Men kanske var det inte så de visionära globaliseringsentusiasterna såg det. Kanske ville de inte alls ha en multipolär värld. Kanske ville de bara tillplattning, likriktning.
Också atlantisterna gnisslar tänder. De befarar ett Europa håller på att bli allt mindre relevant i de amerikanska kalkylerna. Nato, under USA:s hegemoni, har inkorporerat den ena europeiska små- eller mellanstora staten efter den andra under de senaste femton-tjugo åren. Ändå tycks dessa inte säkra på att militäralliansens säkerhetsgarantier håller. Nu vill man därför att alliansfria stater som Finland och Sverige ska ta ”sitt ansvar”. Washington å sin sida lobbar öppet för att vårt land ska ge upp sitt oberoende i säkerhetspolitiken och välja att se Ryssland med samma ögon som Förenta staterna. (Se intervjun med den amerikanske statssekreteraren James Townsend – ”USA vill ha Sverige med mot ’hotfullt’ Ryssland”. Dagens Nyheter 1/3! – ett rätt flagrant fall av inblandning i en rent svensk angelägenhet.)
Den glosa som då används är ”solidaritet”. Den har på ett olyckligt sätt kommit att invävas i den svenska regeringsretoriken, från 2009 och framåt. Den lyfts fram i regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer, i den så kallade inriktningspropositionen om försvaret från december 2014, liksom i kommentarerna till lagrådsremissen om samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd. Däremot finns ordet ”solidaritet” inte med i den auktoritativa artikel, undertecknad av representanter för de två regeringspartierna, som publicerades veckan före lagrådsremissen, och där refereras inte heller uttryckligen till den oförståndiga solidaritetsförklaringen, gillad av Sveriges riksdag (”Värdlandsavtalet rubbar inte principen om militär alliansfrihet”. Dagens Nyheter 28/2).
Detta tyder på stridiga viljor. Kanske står det och väger. Regeringspartierna har svårt att visa samsyn. Inom socialdemokratin stod ju ”internationell solidaritet” länge för någonting helt annat än militärt stöd till ett grannland – eller ett EU-land – om det skulle kärva till sig där. Solidariteten var gränslös – den pekade inte ut något speciellt länderområde – men Sveriges gränser var heliga. Vi ville inte ha främmande trupp här. Många socialdemokrater ser en urvattning av solidaritetsbegreppet när det appliceras på eventuella militära expeditionskårsutryckningar. Miljöpartiet är inte heller fostrat i denna anda. Inom den rörelsen är nu sprickan öppen. När regeringen satsar allt på att få värdlandsavtalet igenom i riksdagen, kan den lita på den parlamentariska oppositionen. Men hur starkt – eller skört – är verkligen stödet i de egna leden?
Den så kallade solidaritetsförklaringen från 2009 har ingen annan vettig funktion än att ställa Sverige på mental krigsfot. Den skapar inte trygghet, den föder oro. Den är tyrannisk till sin karaktär. Den vill få svenska folket att tro att ett militärt utlandsengagemang (som inte är sanktionerat av Förenta nationerna) ska bli den mer eller mindre automatiska följden av höjda spänningsnivåer i vårt närområde. Det är ren och skär skrämselpropaganda. Man tar sig sålunda för pannan när Liberalernas försvarspolitiske talesman och ordföranden i riksdagens försvarsutskott Allan Widman enligt en rapport i Smålandsposten (”Sverige i krig om ett par år”. 29/2) målar upp ett krigsfall Sverige som en aktuell option: ”Det går inte en vecka mellan varven innan Putin hotar Baltikum med vapen igen och blir det konflikt i Baltikum kommer med all säkerhet Sverige inte att vara oberört.” Sverige har inget val alltså? Alla länder måste göra ett val. Detta är dimridåer! Demagogi! Widman borde snarast dementera denna rapportering.
Här finns anledning att hänvisa till Sven Hirdmans kloka ord i det anförande han höll i Kungälv i slutet av förra månaden:
”I den svenska debatten talas mycket om en aggressiv rysk politik mot de baltiska staterna som ett skäl för Sverige att gå med i Nato. Argumentet vilar på den felaktiga premissen att Ryssland planerar för ett angrepp på Baltikum. Det finns inga som helst bevis för en sådan rysk politik. Det vore politiskt och militärt självmord av Ryssland att angripa de baltiska Nato-staterna. Och vad skulle vinsten vara? Ryssland behöver inte dessa territorier. Den överväldigande majoriteten ryssar i Estland och Lettland föredrar att leva i dessa länder framför i Ryssland. Krim och Ukraina är inga prejudikat för Baltikum. Den andra felaktiga premissen är som sagt att Sverige behövs för att försvara Baltikum och har en plikt att göra det. Det stämmer inte heller. Man kan jämföra med hur försiktigt den finska statsledningen uttalar sig om Baltikum.”
Hirdman är också en av dem som har yrkat på att ”solidaritetsförklaringen” bör återtas. Den är offensiv till sin kärna, men vad har vi att komma med? ”Omvärlden är inte särskilt imponerad”, säger Hirdman. Han har rätt. Man borde tillägga: Är det inte osedvanligt dumt att frivilligt skaffa sig ett motiv för anfall på vårt land, samtidigt som alla förstår att vår ”solidaritet” – i den politiska praktiken – måste vara selektiv, om den inte bara är propagandistisk? För hur många tror att den skulle utsträckas till Ryssland, om detta land fick främmande trupp eller bomber på sin mark?
Nej, det krigsfallet hör också till de osannolika. Men det måste kunna tänkas. Och när vi tänker den tanken, förstår vi samtidigt att det finns åtskilligt att korrigera i vår nuvarande säkerhetspolitiska hållning. Till slut måste säkert ”neutraliteten” som option komma till heders igen. Jag ser det som en tidsfråga.