Fram till nästa Nato-toppmöte den 8 och 9 juli i Warszawa är det två månader. Men redan nu kan man skönja en anspänning hos dem som förbereder detta möte. Det kan leda till att relationerna mellan Väst och Ryssland svalnar ytterligare några grader, ja att vi rör oss i riktning mot ett nytt kallt krig.
Sedan den ryska aggressionen mot Ukraina och annektionen av Krim i början av 2014 är ”partnerskapet” mellan Moskva och Nato, som det postulerades i Nato-Ryssland-fördraget 1997, ett passerat stadium. Väst reagerade med sanktioner – och med en återgång till det traditionella försvaret av alliansen i öst. Vid det senaste toppmötet i Wales, som hölls i september 2014, beslöt alliansen att sätta upp nya snabbinsatsstyrkor. Devisen var ”återförsäkring” för de östeuropéer som kände sig hotade av Ryssland.
Men för en del är ”återförsäkring” inte längre tillräckligt. Polen och de baltiska staterna kräver ett starkare skydd, och för detta finner de förståelse framförallt hos amerikaner och britter. Plötsligt återkommer ett ord som vi bara är alltför förtrogna med sedan det första kalla krigets dagar: avskräckning.
Inte så att Nato någonsin officiellt har gett upp sin doktrin om avskräckning, inte heller avskräckning genom kärnvapen. Men politiskt föreföll den obsolet, omgärdad av rustningskontroll, desarmerad genom dialog på många plan.
Nu kommer soldater och tunga vapen att förläggas till de baltiska staterna, tills vidare endast på roterande basis, ty en ”permanent” närvaro av ”substantiella” militära styrkor förbjuds i Natos grundfördrag. Dessa bestämmelser anser en hel del östeuropéer ha blivit inaktuella genom krisen i Ukraina, medan andra Nato-stater, däribland förbundsrepubliken, vill hålla fast vid dem.
Och så gör förbundsregeringen både och: deltar i förstärkningen av den militära närvaron i Östeuropa och försöker samtidigt upprätthålla dialogen med Moskva. Inte minst på Berlins yrkande sammankom Nato-Ryssland-rådet nyligen efter ett tvåårigt uppehåll. ”Vi kommer hela tiden med erbjudanden”, heter det från utrikesministeriet. Utrikesminister Frank-Walter Steinmeier föreslog att man skulle kalla Ryssland tillbaka till G 7:s sammanträdesbord och därmed återvända till G 8. Men han vet att det i USA inte finns någon sympati för att i nuläget sända en sådan signal till Vladimir Putin.
Putin själv, säger en av hans förtrogna i samtal, har förlorat intresset för G 8. Han ”backar” istället Brics-gruppen (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) och anser att G 20 har blivit relevantare än G 8.
På den planerade stationeringen av fyra Nato-bataljoner i Baltikum och Polen reagerar Putin med att förlägga fyra divisioner i västra Ryssland. Men framförallt kan han komma att bygga ut sina stridskrafter i den redan starkt militariserade exklaven Kaliningrad.
I Berlin är det precis detta man oroar sig för. I synnerhet raketförsvarsanläggningarna som USA har upprättat i Rumänien och Polen och som ska vara insatsberedda inom kort. Båda dessa saker – framskjuten truppnärvaro och amerikanskt raketförsvar – skulle kunna få Ryssland att påskynda sin upprustning. Det största bekymret i Väst: att Putin, med hänvisning till raketförsvaret, säger upp INF-överenskommelsen om att förstöra landbaserade nukleära kort- och medeldistansraketer, som Michail Gorbatjov och Ronald Reagan undertecknade i december 1987.
Om vi inte passar oss förbaskat noga, kan vi snart nog stå inför en ny rustningskapplöpning. Såväl ryssar som amerikaner har börjat modernisera sina taktiska kärnvapen. En särskild fara består i kärnvapenbestyckade missiler som båda sidor arbetar på.
Detta borde bli Nato-toppmötets huvudtema: moderniseringen av teknologier för vapenbärare, alltså raketer och kryssningsmissiler – också sådana som kan bestyckas med atomvapen. Och den därmed sammanhängande frågan som på diplomatspråk heter ”problemet med falsk perception”. I översättning: förstår den ene vad den andre vill?
Vi försöker sända ut de riktiga signalerna, heter det i Berlin. Man för hoppas att de förstås, inte bara av Vladimir Putin utan också av de egna allierade. Die Zeit