Spioneri har ansetts vara världens nästa äldsta yrke – ”The Second Oldest Profession”.
Och ett framgångsrikt sådant, för spionernas verksamhet har nog i allmänhet bidragit till att dämpa konflikter, snarare än att utlösa dem. Man vet att motståndaren är välinformerad, då måste man skärpa sig, göra bättre ifrån sig. Industrispionage – amerikanskt, japanskt, kinesiskt i den ordningen – har rimligen påskyndat den ekonomiska tillväxten och ökat välståndet i många länder under den moderna epoken.
Det statligt organiserade spioneriet, eller kunskapsinhämtandet, kallas för underrättelsetjänst. Den kan vara militär eller civil och fungerar som en avancerad form av tillämpad samhällsforskning. […]
Och nog verkar det som om spioncentraler och underrättelseorgan var bättre införstådda med förspelet till det ryska angreppskriget mot Ukraina än exempelvis rent akademiska institutioner. Många experter, även sådana i uniform, tog för det mesta miste i sina prediktioner om vad som var att vänta. Informationer från västliga underrättelseorgan träffade oftare rätt. De förutsade krigsutbrottet, antagligen efter att ha fått budskap från personer i motpartens tjänster. År 2003 larmade och avrådde CIA den amerikanske presidenten från en attack mot Irak – varningarna var förgäves, med förödande följder för många människor. […]
Kunskaparna däremot utvärderas kontinuerligt. De ryska säkerhetsorganen begick av allt att döma grava misstag inför Rysslands angrepp på Ukraina. Man får tänka sig, att de föll offer för ett politiskt motiverat önsketänkande. Vilket snart nog kommer att straffa sig. Det är egentligen så med all forskning och efterforskning. Fuskarna föses åt sidan. Inom nyhetsjournalistiken är det inte alltid så, tyvärr. ”Kolla aldrig en bra story!” är och förblir en medial yrkesjargong.
Agenterna, spionerna och kunskaparna kan vi sannolikt inte undvara. Läs artikel