Neutralitetspolitiken var inte ett socialdemokratiskt påhitt, den hade en bred parlamentarisk uppslutning, skrev den förnämlige politiske reportern Torbjörn Nilsson i Svenska Dagbladet (10/3). Egentligen var den inte alls ett påhitt utan en nödvändighet (efter förlusten av Finland 1809), som med tiden blev en tradition. […]
Alla parlamentariska partier i vårt land har under 1900-talet varit utrikespolitiskt måttfulla och om nödvändigt hållit sina aktivister på mattan. Inte ens Vietnamrörelsen under 60- och 70-talet krävde, att Sverige skulle sända vapen till FNL under det amerikanska angreppskriget där. Extremister fanns förstås även då, och på alla kanter.
Men våren 2022 kom en omsvängning, med de svenska pansarskotten till Ukraina. Visserligen hade vapen och utrustning sänts till Finland under vinterkriget 1939–40, men det var ett sätt att desarmera svenska krigsivrare, som ville att vi skulle gå in med reguljärt manskap under striderna.
Och kort efter pansarskotten annonserades en socialdemokratisk säkerhetspolitisk omsvängning. Önskan om att ansluta vårt land till Nato-alliansen har emellertid inte på något sätt en nödvändighetens natur, den är närmast – ett önsketänkande. Statsminister Magdalena Andersson sade under förvåren, att ett svenskt Nato-medlemskap skulle ”destabilisera”: varför svängde hon strax?
Och varför ströks Hultqvistlinjen med ett pennstreck? Läs artikel