En buffert är en trygghet. Är den illa placerad eller vanskött, är den kanske inte så mycket att ha. Också länder har behov av trygghet och buffertar. Ett starkt militärt försvar kan vara en sådan buffert. I Sverige har den bufferten sedan länge varit vanskött. Alla partier och regeringar har skuld i detta. De har inte placerat våra tillgångar på rätt sätt.
Men ordet buffert har sedan en tid börjat användas i annan mening. ”Sverige ska inte vara en rysk buffertstat”, hette det till exempel i centerpartiska debattinlägg under den gångna hösten. Finns det risk för det, har vi varit det? Tanken är uppenbarligen, att vårt land inte får ses som en skyddszon för angrepp på Ryssland; västlig avskräckning österut bör vi däremot delta i, helst i form av ett Nato-medlemskap. Blir vi inte en amerikansk buffertstat då? Kanske inte. Men vi blir definitivt en frontstat. […]
Vår korstågstid är sedan länge förbi. Men som frontstat kan vi hamna där igen. Det har vi ingen kapacitet för. Vår buffert bör vara vårt sunda förnuft och vår tradition av fredligt umgänge med stater av alla de slag, även sådana som behandlar sitt eget folk och även andra folk illa. Dessa tillgångar får vi inte vansköta, de måste tvärtom uppvärderas. Läs artikel