2:e styresmannen i Kungl. Krigsvetenskapsakademien, Jörgen F. Ericsson, uttrycker förvåning i Östgöta Correspondenten (18/9) över att ”skribenter med militär förståelse hävdar att försvaret bäst kan avhålla en angripare från anfall eller slå en angripare genom att bestå av en mängd små pansrade förband och jägartrupper utrustade med handeldvapen spridda över Sverige”.
Jörgen F. Ericssons förvåning skulle kunna lämnas utan kommentar med tanke på den brist på kunskap han har vad gäller jägarstrid som han förmodar ska genomföras med ”handeldvapen” och syfta till att ”slå en angripare”. Som tidigare planeringschef inom Försvarsmakten och 2:e styresman i akademien måste han dock bemötas.
Syftet med ett defensiv försvar är att med många små enheter, som alla är kostnadsineffektiva att bekämpa med robotmissiler, föra militärt planerad och ledd uthållig jägarliknande strid mot angriparen. Vår strid är att fortlöpande binda och störa honom och tvinga honom att avdela resurser i sekundära riktningar. Resurser som han då måste använda för att rensa i terrängavsnitt olämpliga för angriparens kvalificerade förband. Angriparen ska tvingas till skydd och strid i för oss känd terräng. Sammantaget ska detta ge angriparen tidsförluster och även personella och materiella förluster med målsökande korträckviddiga robotvapen mot mark- sjö- och luftmål och förstörelse genom minor och sprängning.
Denna typ av jägarliknande strid övades i stor omfattning och med framgång under 1970- och 80-talet och förevisades i olika sammanhang. Det senare skedde bland annat för Sovjetunionens, Västtysklands och Österrikes högsta militära ledningar med möjligheter för deras delegater att samtala med de övande jägarsoldaterna. Jägarsoldaterna kunde upplysa om att efter krigets första slag var det jägare som skapade en stridsmiljö som passade allt slag av störande verksamhet. Inte minst var delegaterna imponerade över hur länge jägarsoldaterna med god kondition kunde överleva i hårt klimat och svår terräng. Stridsmoment förevisades och tycktes imponera på åskådarna. Årligen inbjöds utländska ambassadörer att ta del av förevisningar i aktuella terrängområden – från jägarnas områden för uppladdning till insatsområden.
2:e styresmannen avslutar sitt inlägg i Corren med: ”Vi behöver ett militärt försvar som är större både kvantitativt och kvalitativt, det vill säga högteknologiskt.” Men det är detta högteknologiska försvar som småstatens ekonomi inte klarar för att med tillräcklig styrka ens ta upp en inledande duellstrid med angriparen som tydligen förutsätts vara vår granne Ryssland, med missilrobotar för såväl försvar som anfall till sitt förfogande.
Vi får veta av Ericsson att ”Försvarsmaktens strategi idag är att ’inte förlora ensamt – vinna kriget tillsammans med andra’”. Det är en dålig strategi, med hänsyn till både tidsfaktorn och styrkefaktorn. Om Ryssland får ekonomi och tid att bestämma, kommer Ryssland sannolikt med hänsyn till skyddsfaktorn i Östersjöområdet att där vara ”överstarkt”. Sverige i Norden är ett väsentligt skyddsområde mot huvudantagonisten USA/Nato.
Slutsatsen vid Rysslands planeringsbord kan, oavsett vilken makt, USA eller Ryssland, som inleder det stora och osannolika kriget, bli robotmissiler för anfall inriktade för att slå mot alla sådana mål i Östersjöområdet och i Sverige som kan hindra Ryssland att säkra tillräckliga skyddsområden i Norden.
Per Blomquist
Ledamot i Kungl. Krigsvetenskapsakademin
Anm: artikeln publiceras här med författarens tillstånd. Artikeln har varit publicerad i corren.se