På alliansfriheten.se har vi redovisat betänkandet Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands (SOU 2015:1), kritiska kommentarer gjorda av Juridiska fakulteten vid Lunds universitet och regeringens lagrådsremiss. Lagrådet hade vissa formella synpunkter på förslaget. Regeringen tar hänsyn till dessa i den proposition (2015/16:122) som för ett par veckor sedan överlämnades till riksdagen.
Bakgrunden är att enligt regeringsformen 15 kap. 16 § får regeringen sända svensk väpnad styrka utomlands för övningsverksamhet, om det är medgett i lag som anger förutsättningarna för åtgärden. Det finns två sådana lagar. Den som är av intresse nu är lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet.
Regeringen föreslår att lagen ändras så att regeringen ges fria händer att sända väpnad styrka utomlands för allt slags övningsverksamhet. Den nuvarande begränsningen i befogenheten till övningar för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete ska enligt förslaget tas bort. Istället ska det stå övningar inom ramen för internationellt militärt samarbete. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2016.
Detta handlar ju om kompetensen mellan regering och riksdag. Det handlar även om vilka säkerhetspolitiska ramar som riksdagen bör ange när den genom lag bemyndigar regeringen att fatta beslut inom detta område.
Regeringen vill ha fria händer när det gäller övningar. Den vill inte begränsa sin beslutsbefogenhet till särskilt angiven verksamhet eller till vissa länder och organisationer.
I sin argumentation framhåller regeringen att uttrycket fredsfrämjande verksamhet inte är klart. I så fall hade man kunnat förtydliga begreppet. Regeringen föreslår istället en bestämmelse utan några begränsningar.
Ytterligare ett argument från regeringens sida är att övningarna de facto förändrats till att omfatta så mycket mer än fredsfrämjande insatser. Man framhåller särskilt övningar inriktade på individuellt och kollektivt självförsvar. Sådana övningar är dock mycket känsliga säkerhetspolitiskt sett. Riksdagen bör behålla ett bestämmande inflytande över i vad mån och under vilka förutsättningar Sverige bör delta i sådana övningar.
På sedvanligt sätt anges grunden för det förändrade övningsbehovet vara den solidariska säkerhetspolitiken och den osannolika ensidiga svenska solidaritetsförklaringen, en unik opinionsyttring i umgänget stater emellan. Detta är emellertid inte några uthålliga utgångspunkter för ett starkt svensk fredsbevarande försvar och en trovärdig säkerhetspolitik, och motiverar inte att riksdagens inflytande ska minska.
Trots besked från regeringen om en tydlig prioritering av det nationella försvaret är det alltjämt mycket starkt fokus på internationell övningsverksamhet. De föreslagna lagändringarna understryker detta. Eftersom sådan övningsverksamhet påverkar säkerheten i vårt närområde, vårt eget säkerhetspolitiska läge och landets handlingsfrihet, är det rimligt att riksdagen vid delegation till regeringen så som hittills anger klara riktlinjer och förutsättningar för verksamheten.
Rolf Andersson
Läs mer: http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2016/03/prop.-201516122/