Vi har på alliansfriheten.se redovisat betänkandet Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands (SOU 2015:1) och Juridiska fakultetens vid Lunds universitet kritiska synpunkter på utredningens förslag.
Bakgrunden till betänkandet är att enligt regeringsformen 15 kap. 16 § får regeringen sända svensk väpnad styrka utomlands för till exempel övningsverksamhet om det är medgett i lag som anger förutsättningarna för åtgärden.
Utredningen följs nu upp av regeringen i en lagrådsremiss. Regeringen föreslår att lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet ändras så att regeringen ges fria händer att sända väpnad trupp utomlands för allt slags övningsverksamhet. Den nuvarande begränsningen i regeringens beslutsbefogenhet till övningar för fredsfrämjande verksamhet ska alltså enligt förslaget tas bort. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2016.
Kritiken från Juridiska fakulteten vid Lunds Universitet för att betänkandet lades fram utan grundlig konstitutionell analys med utgångspunkt från regeringsformens maktfördelningsprinciper tar regeringen lätt på. Regeringen ser tydligen ingen anledning att genomföra en oberoende utredning av frågeställningarna.
Vad handlar då allt detta om? Det handlar om kompetensen mellan regering och riksdag, men det handlar också om vilka säkerhetspolitiska ramar som riksdagen bör ange när den genom lag bemyndigar regeringen att fatta beslut inom detta område.
Som ett skäl för att ta bort begränsningen fredsfrämjande verksamhet anger regeringen att begreppet inte är entydigt. Vad som enligt regeringen åsyftades när lagen infördes var övningar för PFF-samarbetet (Partnerskap för fred), och det står enligt regeringen klart att såväl fredsbevarande insatser enligt FN-stadgans kapitel VI som fredsframtvingande insatser enligt FN-stadgans kapitel VII omfattas. Regeringen framhåller dock att fredsfrämjande verksamhet inte är begränsat till insatser med stöd av beslut av FN. Regeringen anser att begreppet inte i sig utesluter att även självständigt och kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan tolkas in under fredsfrämjande verksamhet.
Om problemet är att begreppet fredsfrämjande verksamhet inte är entydigt, kan ju oklarheten åtgärdas genom att begreppet definieras av riksdagen. Det bör vara fullt möjligt. Att gå den vägen är regeringen dock inte intresserad av. Regeringen vill ha fria händer för även annat än fredsfrämjande insatser, inklusive övning och annan utbildning avseende utövandet av rätten till individuellt och kollektivt självförsvar i händelse av väpnat angrepp i enlighet med artikel 51 i FN-stadgan. Regeringen framhåller att den inte vill begränsa sin beslutsbefogenhet till särskilt angiven verksamhet eller till vissa länder och organisationer. Sådana begränsningar skulle enligt regeringen vara svårformulerade och riskera att låsa fast lagstiftningen vid dagens säkerhetspolitiska läge.
Regeringsformen uppställer villkoret att en fullmaktslag av det aktuella slaget ska ange förutsättningarna för att svensk väpnad styrka sänds utomlands av regeringen. Det framstår som mycket tveksamt om den kvalifikationen kan anses vara uppfylld bara genom att lagen helt allmänt hänvisar till övnings- eller utbildningsverksamhet. Vi får se om lagrådet kommer att ha några synpunkter på den frågeställningen.
Trots besked från regeringen om en tydlig prioritering av det nationella försvaret, är det alltjämt starkt fokus på internationell övningsverksamhet. De föreslagna lagändringarna bekräftar detta. Eftersom sådan övningsverksamhet påverkar säkerheten i vårt närområde, vårt eget säkerhetspolitiska läge och landets handlingsfrihet, är det rimligt att riksdagen vid delegation till regeringen så som hittills anger riktlinjer för verksamheten.
Läs mer