Efter det svenska krigsnederlaget 1808–09 vände den finska eliten sina blickar mot S:t Petersburg. Några landsförrädare hade gjort det redan tidigare. Ett fåtal herrskapsfolk vägrade svära tsaren trohetsed, blev av med ämbeten och tillgångar och tog i vissa fall vägen över Bottenhavet. Allmogen ville ha kvar det gamla riket; den var rädd för ryska eller ”livländska” seder, det vill säga livegenskap. Finsk överhet kunde däremot se fram emot bättre karriärmöjligheter i det ryska kejsardömet, och snart ägde Finland långt fler generaler och amiraler än det forna moderlandet.
Finland hade under århundraden varit en integrerad del av svenska riket – alls ingen ”koloni”, lika litet som Norrland eller andra riksdelar var det. I den svenska ståndsriksdagen ingick representanter från Finland för alla fyra riksstånden, och de var ingalunda utan inflytande. Detta skilde Finland från senare erövrade svenska provinser längs Östersjökusten, där den härskande klassen – en tyskspråkig godsägaradel – föredrog att styra via egna lantdagar. Detta fortsatte den med också under ryskt herravälde, efter Stora nordiska kriget. Livegenskapen nådde dessbättre inte det ryska Finland, och på 1810-talet avvecklades den också i Baltikum.
Finland hade inte haft några egna statliga institutioner under svenska tiden, om man bortser från kyrka och militär, men dessa stod ju under svensk överhöghet. Nu fick Finland huvudstad, lantdag, ämbetsverk, regering, med författningen från 1772 – den gustavianska – bibehållen (medan Restsverige antog en ny regeringsform och avskaffade enväldet). Inom denna ram och under ryskt överinseende, med en generalguvernör på platsen, utvecklades ett finskt nationalmedvetande, småningom infördes också eget mynt. Fennomanerna var alltid måna om att inte stöta sig med kejsarmakten, det vill säga måna om storfurstendömets relativa autonomi. Detta avspeglade sig även i storpolitiken, som när nationsbyggaren J. V. Snellman år 1863 varnade sina landsmän för att stödja upproriska polacker mot den ryska makten, alltmedan svenska frivilliga for till Polen.
Sveriges erfarenhet var en annan. Landet hade egentligen allt på plats efter 1809, utom ett fungerande näringsliv. Samtidigt förde regeringen en försiktig utrikespolitik och avskrev tidigt alla planer på att återta Finland. Statsideologin i Sverige var icke-aktivistisk; efter personalunionen med Norge 1814 var rikets prestige återupprättad. Sverige utvecklades från krigsskadat till fredssinnat. Det samma skedde i Finland, men det statsrättsliga sammanhanget var där ett annat. Finland slöt sig till övermakten, Sverige höll sig på avstånd från ryssen. Goda Rysslandsrelationer var och förblev dock en grundbult i den svenska småstatens säkerhetspolitiska bedömningar. Detta ändrade sig egentligen inte med den tyska orienteringen efter 1871, ty det tyska rikets kansler Bismarck var å sin sida ytterst angelägen om att stå på god fot med Petersburg (där han hade varit ett populärt preussiskt sändebud i yngre år).
Det paradoxala i någon mån är, att Finlands statliga frigörelse 1917–18 slutfördes under tyskt beskydd (och av tyskutbildade finska jägare), med en svenskspråkig rysk general som ledargestalt på den segrande sidan i det inbördeskrig, som blev självständighetens omedelbara följdverkan. Finland skaffade sig en tysk furste som kung, vilken aldrig hann tillträda, innan det tyska nederlaget i första världskriget var ett faktum. I det kulturellt tyskpräglade Sverige kom beroendet av Tyskland inte att bli lika starkt och fiendebilden av Ryssland inte lika utpräglad som i vårt östra grannland.
Med sådana här olikheter lever vi alltjämt. Det var Finland och inte Sverige, som tog första klivet in i Atlantpakten 2022. Sverige saknade bindningar till Moskva och behövde inte kasta av sig något ryskt ok efter kalla krigets slut. Finland hade, till skillnad från Sverige, lärt sig att vara storfurstendöme och lydstat; det hade samtidigt färre problem med att söka nytt flankstöd i en orolig värld. Det finska oberoendet hade alltid varit mer villkorat än det svenska. Sveriges kontakter med västmakterna under kalla kriget var formlösa; Finland hade VSB-pakten. Sverige höjde rösten under Vietnamkriget och under oroligheter i östblocket; det gjorde inte Finland. Vi var båda lika tystlåtna under sovjetimperiets konvulsioner och sammanbrott. Men det var Sverige som tog första klivet in i vad som blev EU – till den finska statsledningens förtrytelse.
Med andra ord: Sverige har inte alltid gjort som Finland gjort och vice versa, vilket naturligtvis gäller i särskilt hög grad politikvalen inför och under andra världskriget. Finland och Sverige har inte gått hand i hand – vi hade ju Ålandskontroversen strax efter första världskriget! – och den som påstår något annat gör sig skyldig till retrospektivt svindleri. En annan sak, är att förhållandet mellan länderna har varit respektfullt och allmänt gott genom åren. Under senaste kriget kom mängder av finska krigsbarn till Sverige och därefter följde en stor arbetskraftsinvandring österifrån. I Finland talas svenska och i Sverige finska. Ekonomiskt är länderna hyggligt integrerade. Men deras olikartade geografiska positioner gör, att säkerhetspolitiska bedömningar inte alltid måste sammanfalla.
De som har röjt den finsk-svenska vägen in i Nato, den amerikanska militärpakten, synes inte ha beaktat dessa särpräglade förhållanden i någon nämnvärd utsträckning. Man har slätat över. Man har lagt en fernissa, men om underlaget är bräckligt: hur länge håller den? Från de båda ländernas samtidiga EU-inträde har det varit tydligt, att de följt olika spår – och inte blott i valutasamarbetet. Den svensk-finska gemenskapen bygger på grannsämja och ett djupt historiskt – egentligen lutherskt – arv. Men i modern tid har vi ägnat oss åt olika saker, burit olika bördor. I den unga finska republiken förekom beväpnade röda garden och en våldsbenägen fascistisk folkrörelse, företeelser som vi har varit förskonade från i Sverige. Likhetstecken är fel, ungefärlighetstecken är riktigare.
Politiken kommer, förhoppningsvis, fortfarande att utformas självständigt i Helsingfors respektive Stockholm. Nato-uppträdandet bör ha varit en parentes.