Sverige deltog i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet i två väpnade neutralitetsförbund, vilka hade som syfte just att skydda den lilla staten och dess sjöfart från mäktiga grannars övergrepp. Men det gick inget vidare – i synnerhet inte det andra förbundsförsöket – eftersom de deltagande ländernas flottor var för svaga.
När vi i nästa skede i stället anslöt oss till militära allianser gick det ännu värre, med en nationell katastrof som följd. Dessa upprepade misslyckanden tillhör huvudorsakerna till att vi därefter tog det försiktigt och höll oss på vår egen neutrala kant. Allianserfarenheterna fungerade avskräckande och bidrog till att forma den svenska utrikespolitik som vi först nu står i begrepp att fjärma oss från. […]
I nästa skede övergav Sverige planerna på väpnade neutralitetsförbund och blev i stället en aktiv part i de koalitionskrig som kännetecknade Napoleontidens Europa. Utgången av dessa äventyr är välkänd. Först besegrades vi grundligt av fransmännen och lämnades ensamma att hantera den ryska invasionen av Finland. Därefter tog vi revansch under Bernadotte och tvingade Danmark att avstå från Norge. Men sedan var det slut.
De gångna decenniernas alliansexperiment hade lämnat en bitter eftersmak, och i det nya Sverige som växte fram efter 1814 års krig – vårt hittills sista – gjorde kungen och regeringen allt som stod i deras makt för att undvika att Sverige drogs in i nya förbund med främmande makter. Nästa stora officiella trendbrott skulle inte komma förrän i maj 2022. Läs artikel