Alliansfriheten.se har tidigare publicerat utdrag ur överste Jan Wickboms skrift om försvarets hårda kärna, där han bland annat gör en fundamental gränsdragning mellan försvarsmakt och krigsmakt – defensivt och offensivt. Med författarens tillåtelse återger vi här ytterligare några utdrag ur denna skrift. Wickbom, som är ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien, medverkar i antologin Försvaret främst (Celanders 2015).
PM 4. Vår strategi – hushållning med resurserna
Försvarsmakten skall vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt. Vi böjer oss inte för utländskt militärt tvång. Vår ekonomi medger inte att vi skaffar oss en tekniskt överlägsen krigsmakt och vi förväntar oss inte att ett fåtal, högeffektiva insatser skulle avhålla från angrepp. Våra medborgare måste därför vara överens om att som soldater själva bjuda uthålligt motstånd om Sverige blir angripet. Alliansfrihet är en styrka, inte en brist. Detta förutsätter att riksdagen återtar den vilande värnplikten.
Sveriges territorium utgör i sin helhet ett begärligt basområde respektive skyddsområde för stater i såväl väst som öst, för närvarande USA och Ryssland. Dock inte ett oumbärligt område. För både Väst och Öst är det angeläget att inte motparten kommer i besittning av svenskt territorium, där försvarsmedel kan grupperas och angreppsmedel kan baseras. Hela Sverige skall försvaras uthålligt. Beredskap för insatser mot överraskande lokala angrepp skall komplettera uthålligheten.
Försvarsmaktens operationsplanläggning och taktik måste anpassas till det ekonomiskt möjliga, vi måste hushålla med resurserna. Vapen, utrustning och teknik bör anpassas till strategin.
Försvarsmakten behöver dock inte vara homogen. Armén bör bygga på många soldater, som strider med enkla vapen, uthålligt och defensivt. Marinen och Flygvapnet måste av beredskapsskäl ha en högeffektiv karaktär, men de bör också ha uthållighet. Deras dyra vapensystem skall betjänas av specialister.
PM 8. FN, EU, USA och Nato
Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare måste tillgripa militärt våld i självförsvar. Varje nation skall alltså ha en försvarsmakt. EU:s Lissabonfördrag bekräftar detta. (Nato önskar att medlemsländerna avdelar 2 % av BNP till sitt försvar.)
Inga institutioner tvingar Sverige att organisera insatsstyrkor. Genom vår solidaritetsförklaring har vi själva försökt motivera sådana. Vår beredvillighet att delta i FN-operationer nödvändiggör dock att vi kan organisera insatsstyrkor. Vi bör därför efter förmåga förrådsställa vapen och materiel för ett sådant förband och hålla erforderlig frivillig personalstyrka i beredskap.
Men det torde vara i allas intresse att vi först och främst organiserar och vidmakthåller ett svenskt försvar med fredsbevarande förmåga, innan vi förstärker FN och EU med svenska insatser eller humanitär hjälp.
Varje nationell försvarsmakt är beroende av omvärlden för sin logistik. I FN:s värld organiseras logistiken teoretiskt i en öppen marknad, som dock i praktiken tenderar till olika stormaktsblock. Inom EU arbetar man för att unionen skall bli ett sådant block, men under överskådlig tid kommer USA att utgöra basen för EU:s logistik. Nato och Sverige står i samma situation: logistiken måste repliera på USA. USA:s obligation är inte gratis.
I Ryssland är man medveten om att Nato fordrar konsensus för sina beslut. Man bedömer nog, oberoende av om Sverige är med i Nato eller inte, att Nato kommer att undvika chansartade insatser i Sverige, men att USA sannolikt kommer att lämna logistikstöd om Sverige kommer i krig. Ryssland skulle nog respektera en ny svensk försvarsmakt som logistiskt stöds av USA, men man torde tvivla på att Nato skulle avstå från att utnyttja svenskt territorium och luftrum för insatser i nordvästra Ryssland.
Nato spelar en dubbelroll. Nato var från början Västmakternas militära skydd mot Sovjet och blev vid Sovjetunionens sönderfall en högrörlig offensiv ersättning för (eller förstärkning till) EU:s försvarsförmåga.
Numera används Nato både som en försvarsallians och som en spjutspets i USA:s världsomspännande marknadsekonomiska kamp. Dessa båda maktutövningar kolliderar.
PM 9. Det politiska värdet av en försvarsmakt
Civiliserade människor brukar våld endast i självförsvar, inte för att vinna fördelar för sig själva eller andra och de låter sig inte styras med våld. Det vore under deras värdighet.
Genom att alla medborgare visar att de vill bjuda motstånd och genom allmän värnplikt (utbildning av alla vapenföra medborgare) demonstreras för omvärlden att nationen inte kommer att låta sig påverkas av eller ge efter för främmande väpnat våld. Det är den allmänna värnplikten, inte våra vapen, som demonstrerar vår försvarsvilja.
Soldaterna organiseras i en försvarsmakt. De är eller görs medvetna om att krig är vidrigt, grymt och tröstlöst. Trots detta – eller just därför – måste medborgarna ha plikt att försvara sig själva och varandra vid angrepp. Det handlar om värdighet och om uthållig förmåga till strid. Befälet skall auktoritativt och med välvilja hjälpa soldaterna att utföra denna grymma plikt. Nationen för en fredsbevarande politik.
Ju starkare försvarsmakt – armé, marin och flygvapen – desto tryggare fred. Ingen småstatsregering motsätter sig ultimativa krav om den saknar en pålitlig försvarsmakt. En nation utan, eller med en svag, försvarsmakt är provocerande. Så även en liten nation med en krigsmakt.
Sveriges territorium gränsar till Öst- och Västeuropa på sådant sätt att territoriet för båda parter ömsevis vore ett lämpligt bas- såväl som skyddsområde. Dessa militära motsättningar kan leda till politiska konflikter mellan de båda blocken om inte vi i Sverige kan försvara vårt territorium på ett betryggande sätt. Sverige bär ett ansvar för att vårt territorium av stormakterna och FN skall betraktas som en uthålligt försvarad, fredsbevarande zon.
Zonen kan utökas med andra nordiska länder. Finland för sedan länge en liknande försvarspolitik. FN bör utvecklas i samma riktning.