Liberalism var länge en ideologisk strömning starkt förknippad med nationella strävanden som självbestämmande (mot stormaktsimperialism) och demokratiskt samhällsbygge inom ramen för en suverän nationalstat (mot hegemoni utövad av furstehus och dynastier). En liberal världsordning skulle vila på oberoende och respekt för folkviljan. Frihandel tänktes undanröja öppna konflikter mellan stater. De nationella projekten var ömsesidigt oförenliga med allt imperietänkande.
Något hände. De nationella programmen kom att korrumperas av maktpolitiker som ville göra den egna nationen (eller rasen som det kunde heta ett stycke in på 1900-talet) överordnad andra nationer, och när första världskriget bröt ut 1914, kunde det vara svårt att skilja nationalism från kolonialism. Också den liberala ideologin infekterades av stormaktsdrömmar. USA var fram till slutet av 1800-talet en stat som inte lade sig i världens affärer: den hade nog med sina egna. Men som Mats Björkenfeldt har visat i sin artikel om anti-imperialisten Mark Twain, skedde kring sekelskiftet 1900 en vändning även där.
Den traditionella politiken som motsatte sig kanonbåtsdiplomati och interventioner var dock stark också fortsättningsvis i amerikansk politik – fram till den definitiva omorienteringen under och efter andra världskriget. I och med kalla kriget blev det liberala USA den ledande imperialistiska makten. Den kom, som Sarang Shidore har påmint om på Responsible Statecraft, att söka överhöghet (”primacy”) i alla internationella relationer, särskilt uttalat efter kalla krigets slut och kampen mot terrorism, också sådan som imperiemakten själv frammanat. Liberalism har blivit svårt att skilja från interventionism. Fast idag talas det mest om ”universella mänskliga rättigheter”.
Här finns en fälla. Ideologier har en tendens att omfunktioneras. Liksom det finns många liberalismer finns det även många kommunismer. Hur många riksdagspartier i Sverige idag kallar sig inte liberala? De kommunistiska projekten gick nästan alla under före millennieskiftet, men de var sinsemellan mycket olika, rentav oförenliga. Och Xis Kina uppvisar naturligtvis rätt många olikheter i jämförelse med Maos Kina. I Putins Ryssland anses kommunismen (”leninismen”) officiellt ha varit en destruktiv kraft, men en del av bolsjevikernas härskarfasoner lever trots detta kvar.
Varför skriver jag detta? Inte för att det skulle vara några nyupptäckter. Det jag vill peka på är faran, att ett lands utrikespolitiska bedömningar och ageranden blir ideologistyrda. Detta gäller både stormakten och småstaten. Ideologin kan lika ofta styra åt fel håll som åt rätt håll. Krig utkämpas nästan aldrig av ideologiska skäl – de draperas i ideologier (eller religioner, civilisationer, traditioner). 1914–1918 stod tysk kultur mot västerländsk civilisation, mindre värd i tyska ögon; samtidigt slöt väst ett förbund med öst, rättsstaten med despotin (tsarismen). 1939–1945 ställdes demokrati mot diktatur, men det var den segerrika diktaturen som räddade demokratin. 1945–1991 var det kapitalism mot kommunism; fast flera högt uppsatta aktörer i den mäktigaste ”kommuniststaten” Sovjetunionen ville också ha någon form av kapitalism och fick det. (Se här Moshe Lewins viktiga bok The Soviet Century. Verso 2005.)
För Sverige måste det vara underordnat, vilken typ av regim som sitter på taburetterna i Moskva. (Prioriterat verkar det tyvärr vara för Sveriges nuvarande utrikesminister.) Vi är nödsakade att umgås med självhärskare, kleptokrater, bolsjeviker, psykopater – ja, naturligtvis även med demokrater. Och vad med en Navalnyj vid makten? Också honom måste man kunna hantera, även om han verkar ha yttrat sig nationalistiskt och rasistiskt och allmänt plumpt. Det är sådant man får leva med i denna världen.