När man säger att det råder en tilltagande spänning i Sveriges säkerhetspolitiska närområde – ett påstående som är svårt att bevisa och därför lika svårt om inte svårare att motbevisa – framstår vårt land nästan alltid som ett offer, det vill säga en part som är utsatt för andras handlande men själv icke handlar, som inte agerar men på sin höjd reagerar.
Detta skulle kunna tolkas som småstatens speciella dilemma: att inte vara den som bestämmer utan den som alltid måste ta hänsyn till, och oftast finna sig i, andras diktat.
Å andra sidan kan man invända att den långa linjen i Sveriges utrikespolitik, neutralitetslinjen, från första stund och genom två sekler har varit självvald. Den är inte påtvingad. Den är inte ens det näst bästa eller det näst sämsta alternativet. Det är en aktiv handlingslinje, och som Östen Undén underströk i sitt Ransätertal strax före avgången som utrikesminister 1962 brister den inte i moralisk halt. Sveriges engagemang i Nationernas Förbund och Nationerna har byggt på kollektiv säkerhet, inte på säkerhet via allianser och fraktioner.
Och neutralitetslinjen har varit en fredsfaktor. Ingen har – officiellt åtminstone – kunnat förarga sig på den. Ingen har kunnat säga att den har varit ”osolidarisk”. Tvärtom har Sverige som neutral och alliansfri stat kunnat uppträda solidariskt i speciella krislägen. Var vi inte osolidariska som vägrade ta emot tyska specialistläkare av judisk börd (10–12 stycken!) efter Kristallnatten 1938? Men det motståndet var läkarfackligt! Statliga myndigheter hade faktiskt gått in för en sådan ”import”. Resolutionen på Bollhusmötet i Uppsala, i början av 1939, blev en reaktion mot detta – en neslig sådan.
Under kriget kunde det neutrala Sverige bli tillflyktsort för judar och andra förföljda – generös var tillståndsgivningen verkligen inte, men i krigförande eller ockuperade stater var läget sju resor värre. Flyktingmottagandet då kunde ha varit större, för det fanns ingen stor, organiserad främlingsfientlighet i landet, och det ”antisemitiska bakgrundsbrus” som ideologiskt styrda forskare ha tyckt sig uppfatta i mellankrigstidens Sverige är notoriskt svårt att belägga. Att dagens Sverige har blivit ett så betydande invandringsland under senare decennier har säkert att göra med att vi som neutral nation, utanför stormaktspolitik och krigshändelser, borde ha kunnat göra ännu mer i det förgångna. Oavsett hur man värderar situationen idag, visar det att vi har och har haft handlingsfrihet. Den bör inte ges upp.
Vår militära alliansfrihet har förvisso inget direkt samband med detta. Men mentaliteter är viktiga, de spiller över. Vi ska inte gå i någons ledband. Det officiella ”solidaritetstänkandet” är i stor utsträckning en mystifikation. Vi bör ha så liten grad av automatik som möjligt i vårt utrikespolitiska agerande. Under 1900-talets första hälft var vårt land säkert inbäddat i den germanska kulturkretsen; det tyska språket var vetenskapens språk; svenska författare publicerade sig i Tyskland eller sökte en publik där. Men det var ingalunda givet att vi skulle förankra oss politiskt och militärt hos Berlin. I vår tid har Sverige mer eller mindre sugits upp av den anglosaxiska kulturkretsen, inte minst genom underhållningsindustri och populärkultur. Det förhållandet får inte diktera våra politiska beslut och äventyra vårt nationella oberoende. Att vi har ställt oss utanför den USA-dominerade Atlantpakten har ingenting med anti-amerikanism att göra. Nato-länder som Danmark och Norge står oss inte mindre nära än Finland, och de skilda vägvalen förhindrade inte ett fördjupat nordiskt samarbete under hela kalla kriget. Relationen till de baltiska staterna och Polen (där svenskar en gång marscherat och domderat) bör från säkerhetssynpunkt inte väga tyngre än relationen till Ryssland (som såg till att Sverige förlorade sin stormaktsstatus). Statsskicket i Ryssland bör inte förleda oss till russfobi. Och Sverige som stat har ingen anledning att verka för en förändring av detta – det är ryssarnas egen sak att ta hand om sina inhemska problem och svårigheter.
Sverige har en fördel i förhållande till flera andra europeiska länder genom att kunna falla tillbaka på en obruten tradition av ”utanförskap” som på intet vis har förlamat oss som utrikespolitiska aktörer. För att ta ett exempel ur närhistorien: Palmedoktrinen var inte densamma som Undéndoktrinen, den ena präglad av aktivism, den andra av återhållsamhet, båda internationalistiska. Man måste beakta omständigheterna. Det är inte detsamma som att byta grundkoncept – vilket vore ett mycket stort och alldeles obehövligt steg i tider av fred (om också en väpnad fred). Grundkonceptet, ”the grand strategy”, har haft en annan ovansklig fördel i det att det har samlat nationen, inte delat landet i två läger – till skillnad från Danmark och Norge, där det alltid funnit en anti-Nato-opinion, visserligen i permanent parlamentarisk minoritet – och därmed gjort Sverige till en internationell trygghetsfaktor. De svenska medlemskapsförespråkarnas agitation sedan en tid tillbaka syftar till att slå sönder den traditionen. Den tenderar att göra oss till en riskfaktor.
Hur Sverige uppträder har betydelse. Är det till exempel en klok och övertänkt politik att delta i en krigsinsats mot Islamiska staten (IS) utan FN-mandat? Vi har inte råd att dumma oss. Vår primära uppgift bör vara att se till att andra inte dummar sig. Framförallt: Vi ska inte passivt dras med och inte offra vårt oberoende, vår handlingsfrihet, som tillskyndare av svenskt Nato-medlemskap är beredda att göra.
Artikeln har varit publicerad i Tiden 3/2015