I senaste numret av Finsk Tidskrift (1:2018) skriver emeriterade statsvetarprofessorn Lennart J. Lundqvist, Göteborg, om Sveriges statsminister Nils Edén, som tillträdde i oktober 1917 efter valen till andra kammaren i spetsen för en koalitionsregering tillsammans med socialdemokraterna och med Hjalmar Branting som finansminister. Lundqvist kommer också in på vårt lands förhållande till det just självständiggjorda Finland:
”I Finland hade under hösten 1917 skyddskårer bildats för att driva ut de ryska soldaterna, och snart började radikala arbetare bilda röda garden. När Tyskland och Ryssland slutit ett stilleståndsavtal i början av december, utropade den finska lantdagen Finlands självständighet. Sverige erkände Finlands suveränitet en månad senare. Starka rörelser fanns för att Åland skulle tillfalla Sverige. En åländsk delegation hade bildats för att framföra ålänningarnas önskan att tillhöra Sverige. Tyskland agerade på olika sätt för att Åland skulle bli svenskt, och högern använde starka ord om ’blod’ och ’folk’ för att få regeringen att stödja Ålands sak.
Statsminister Edén var starkt emot det han ansåg vara en flagrant kränkning av den nybildade finska statens suveränitet. Att godta Tysklands propåer skulle dessutom innebära att man bröt mot den strikta neutralitet gentemot de krigförande staterna som regeringen uttalat i sitt program. Likaså skulle officiella svenska vapensändningar till Finland – som den svenska högern livligt förespråkade – vara en inblandning i den nya statens inre angelägenheter. Det viktiga var, betonade Edén, att värna Finlands status som nation. Vad Sverige kunde göra var att erbjuda medling mellan de stridande parterna och att uppmana de som nu hade makten i Ryssland att ta hem de trupper som ännu fanns på finskt territorium.”