Under påskhelgen lägger vi ut några repriser av artiklar som tidigare publicerats på den här sajten. Nedan återger vi artikel av Rolf Andersson från 2017.
När Norge var på väg att ansluta sig till Atlantpakten gjorde Sovjetunionen vissa försök att påverka processen. Den sovjetiske ambassadören översände i slutet av januari 1949 en förklaring, i vilken han anmodade Norge att klargöra sin inställning. Han hänvisade till att Norge hade gemensam gräns med Sovjetunionen, och han ville ha besked om huruvida den norska regeringen ämnade påta sig några förpliktelser när det gällde placering av luft- eller sjömilitära baser på landets territorium.Den norska regeringen bekräftade i sitt svar den 1 februari 1949 att den avsåg att undersöka och klargöra i vilka former och på vilka villkor Norge kunde komma att delta i Atlantpakten. I svaret framhöll man särskilt:
”Den norske regjering ber Sovjetregjeringen vaere forvisset om at Norge aldri vil medvirke til en politikk som har aggressive formål. Den vil aldri tilate at norsk område blir brukt i en slik politikks tjenste. Den norske regjering vil ikke tiltre noen overenskomst med andre stater som innebaerer förpliktelser for Norge til å åpne baser for fremmede makters stridskrefter på norsk territorium så lenge Norge ikke er angrepet eller utsatt for trusler om angrep.”
Detta framstår som ett väl avvägt svar till ett mäktigt grannland, som Norge hade vänskapliga förbindelser med. Beskedet upprepades och bekräftades därefter vid åtskilliga tillfällen från norsk sida. Det norska svaret är utformat i anslutning till FN-stadgans principer. Men i sitt tillmötesgående gick man mycket längre än så. FN-stadgan förbjuder ju inte en stat från att ur kollektiv försvarssynpunkt låta främmande makts stridskrafter ha baser på sitt territorium. Staten i fråga behöver inte vara utsatt för angrepp eller hot om angrepp för att medge det. Hur Norge i praktiken hanterat sin baspolitik ska inte beröras här, men vi har på alliansfriheten.se belyst den diskussion som löpande förs i Norge
Frågan om att låta främmande makt ha baser på det egna landets territorium är relevant även för svensk del. Sverige skulle kunna ”tillåta” det av olika skäl. Eller mer eller mindre bli tvingat eller tvunget att godta det.
Ett sådant medgivande skulle definitivt aktualiseras om vi mot all förmodan skulle bli utsatta för angrepp eller hot om angrepp från en fientligt sinnad stormakt, samtidigt som en vänligt sinnad stormakt skulle finna det ligga i dess intresse att bistå oss. I en sådan situation skulle vi välkomna envar som ville delta i kollektivt självförsvar av vårt land. Men det skulle också kunna vara fråga om ren anpasslighet till en stormakt som en följd av svag statsledning och bristande självförtroende efter decennier av undermålig säkerhets- och försvarspolitik. Nära detta fall ligger att Sverige, utan att vara utsatt för angrepp eller hot om angrepp, skulle efterge suveränitet över territoriet i en oviss förhoppning om att i utbyte erhålla stormaktsskydd mot eventuella framtida angrepp från annan stormakt. Bakgrunden skulle ju också kunna vara att vi utsätts för mycket hårt tryck från en stormakt som vi låtit involvera oss med till den grad att handlingsutrymmet är starkt begränsat.
Den svenska linjen kan inte vara någon annan än den ovan citerade norska linjen från 1949. Svenskt territorium ska inte stå till förfogande för främmande makter. Skulle det osannolika inträffa att vi blir angripna eller utsätts för hot om angrepp, har vi fria händer att iskallt lägga om kursen och ingå de överenskommelser vi bedömer tjänar oss bäst.
Svenskt territorium är av visst intresse för stormakterna. Tillgång till vårt territorium torde vägas in i de långsiktiga militära stabskalkylerna från såväl Rysslands som USA:s sida. En eventuell framtida möjlighet till baser här i landet vid en ”clash” skulle i vissa lägen kunna ge fördelar. Men vad envar av stormakterna i ett sådant läge framförallt inte skulle ta lätt på vore att motståndaren tillskansade sig den fördelen.
Sverige får därför inte vara ett militärt tomrum utan måste ha ett efter sina förhållanden starkt eget försvar som inger erforderlig respekt.
Den tänkta problematiken med ett stormaktsangrepp eller hot om sådant angrepp är inte särskilt sannolik. Men som en följd av eskaleringen av motsättningarna mellan Ryssland och USA kan det inte uteslutas att det ena allvarliga scenariot efter det andra avlöser varandra och leder till en kedja av händelser som slutar med skärmytslingar och direkt aggression.
Sveriges långsiktiga strategi måste gå ut på att inte låta sig bli indraget. Det innebär självfallet att vårt territorium inte ska stå till förfogande för främmande makts baser och att ingen av stormakterna ska räkna med det. Om Sverige utsätts för angrepp eller hot om angrepp, blir strategin en annan. I det läget tar vi naturligtvis emot all den hjälp vi kan få.
Sverige har inte anslutit sig till någon militärallians. Vi är inte medlemmar av Nato. Sverige är militärt alliansfritt. Denna under mer än 200 år beprövade, grundläggande strategi är bevarad till sin kärna. I den strategin ligger en betydande handlingsfrihet. Om denna vår relativa självständighet vårdas och hanteras rätt, kan den få avgörande betydelse i synnerligen prekära lägen; och inte minst för att undgå att hamna i sådana lägen.
Den av statsledningen förda politiken är ryckig, svajig och nervös. Denna svaghet hänger i viss mån samman med att ledningen inte har det självförtroende som skulle ha varit möjligt om vi hade haft ett efter våra förhållanden starkt eget försvar. Detta missförhållande, som orsakats av decennier av undermålig och ansvarslös försvarspolitik, kan emellertid rättas till, även om det kommer att ta tid. Ett genomförande av en verkligt allmän värnplikt skulle vara ett avgörande steg i rätt riktning.
Grundläggande för en liten stat som vår, omgiven som den är av opålitliga och hänsynslösa stormakter eller deras olika allierade, är att ha så fria händer som möjligt, att så långt det går utveckla och lita till egen styrka samt att i verkliga krislägen, vilka inte kan förutses och överblickas nu, iskallt välja den väg som är bäst för Sverige.
Småstatens säkerhetsproblem är svårbemästrade. Desto nödvändigare är det att vår grundläggande försvars- och säkerhetspolitiska strategi, vår plan A, anger den uthålliga och långsiktiga inriktningen, medan reservplanen, plan B, bör vara något att i värsta fall ta till när plan A fallerar och andra alternativ saknas. Men en liten stat som vår kan inte avstå från en reservplan. Vi kommer att eftersträva en ”fall back”, för den händelse att det mesta går fel. Att det går fel kan bero på oss själva, det vill säga den förda politiken, men också på att omständigheterna varit ytterst ogynnsamma.
Gränsen mellan att ha en vettig reservplan och att ge sig in på rena äventyrligheter är av stor vikt. Riskfyllda projekt kan lätt tendera till att underminera den grundläggande strategin. Plan A måste vara den förda politikens hårda, styrande kärna. Den bör ange det riktgivande budskapet till den egna befolkningen och till omgivningen. Det budskapet bör skapa förtroende för att vi kvarstår vid en uthållig alliansfri linje, såvida vi inte angrips eller hotas.
Om plan A och plan B mixas, går in i varandra och blir till ett svåröverblickbart lappverk av vaga och oklara internationella nätverk, förbindelser och bindningar, kan vi lätt hamna på ett sluttande plan utan några egentliga substantiella fördelar.
Vår alliansfria grundstrategi är förenlig med långtgående samarbeten med andra alliansfria stater och även med alliansanslutna länder. Sverige utformar självt sin säkerhets- och försvarspolitik. Frågan är emellertid om dessa rätt omfattande och kostsamma samarbeten till alla delar är förnuftiga och verkligen bidrar till att stärka vår värnkraft och vår säkerhet. Vi spenderar stora ”försvarsbelopp” på symbolpolitik, signaler och anpasslighet.
Därmed inte sagt att vi inte i ett svårt läge skulle kunna få mycket värdefull utländsk assistans, men vi kan ju inte utgå från det, eller bygga eller strukturera vårt försvar utifrån en sådan förhoppning.
Sverige är militärt alliansfritt. Det ska förbli vår grundläggande strategi. Vid sidan om finns enligt statsledningen en så kallad solidaritets- och samarbetspolitik. Den går ut på att vi bygger säkerhet i samverkan med andra. Men – och detta är en avgörande distinktion – den politiken förpliktar inte Sverige att ingripa militärt om vi så inte vill, och ej heller någon annan stat att ingripa militärt till stöd för oss. Det tycks handla om ett sorts tröskelförsvar i form av bland annat politiska sympatiförklaringar såsom när utrikesministrar från USA uttalar sig välvilligt om bevarandet av Sveriges integritet. En eventuell angripare ska, är det tänkt, räkna med att sådant kan få reell substans om det så skulle krävas.
Enligt gällande plan A, vår grundläggande strategi, är Sverige militärt alliansfritt och ska ha ett försvar för att värna landets territoriella integritet och suveränitet. Det är bra utgångspunkter. Bristen i det senare avseendet är givetvis en ytterst allvarlig svaghet i plan A. Trots tydliga ansatser i rätt riktning, har Sverige ännu inte på långt när ett erforderligt eget försvar. Men det är fullt möjligt att stärka den svenska försvarsförmågan så att den blir något att räkna med. Det är en uppgift som bör ha hög prioritet. Men den uppgiften innefattar, utöver behovet av betydande ytterligare resurser, bestämmande inriktningsbeslut: (i) ska Sverige fortsatt enligt den gällande linjen bara vara inriktat på ett kortsiktigt, uppehållande tröskelförsvar, som bygger på och förutsätter snar utländsk hjälp, (ii) eller ska vi utveckla ett strategiskt, uthålligt territorialförsvar för hela landet?
Det senare alternativet är enligt min mening det riktiga och det förutsätter rimligen allmän värnplikt. Utan allmän värnplikt i ordets rätta bemärkelse blir det närmast omöjligt att etablera ett territoriellt nationellt försvar värt namnet.
Ett moment i gällande plan A är att vi sägs bygga säkerhet i samverkan med andra. Det är givetvis inget fel på detta. Sverige är till exempel medlem av FN och gör där ibland konstruktiva insatser. Men Sverige deltar också frenetiskt i diverse ”säkerhetspolitiska nätverk”. Vi har till och med anslutit oss till den brittiska utryckningskåren Joint Expeditionary Force, JEF. Vi är med överallt. Peter Hultqvist ägnar stor energi åt detta i en strid ström av lösa samarbeten, allmänna försäkringar med ”tydliga” signaler till omvärlden och skarpa utspel utan genuin täckning.
Frågan är ju hur mycket av detta som är svada och vad som har substans, och om eventuell substans är värd priset.
Statsledningen här i landet utgår antagligen ifrån att Sverige, om det anfölls, knappast skulle kunna försvara sig självt. Men det är en förenklad, defaitistisk och i grunden felaktig frågeställning.
Till att börja med finns det för närvarande ingen stat som hotar vårt land. Vår politik ska därför gå ut på att till det yttersta vidmakthålla detta utmärkta förhållande.
Grundläggande är att vår plan A ska utesluta att svenskt territorium står till förfogande för utländsk makt. Vi kan utsättas för hot om våld eller starkt tryck från en stormakt, det må vara Ryssland eller USA (till exempel för genompassage för eventuella baltiska operationer eller vad det nu må vara). Då handlar det om vilket intresse dessa tillmäter Sveriges territorium och risken för att detta skulle utnyttjas av en fientlig stat. I ett sådant läge måste vi vara starka nog att vidmakthålla egen integritet åt alla håll.
Det påstås att Sveriges strategiska betydelse för stormakterna ökat genom att vi kopplas till försvaret av de baltiska staterna. Varför det? Skulle Ryssland verkligen vara inställt på att ta kontroll över dessa rätt obetydliga Nato-stater? Det skulle rimligen innebära ett krig mot Nato, som har trupp i de baltiska staterna. Framstår det som särskilt sannolikt! Och skulle detta mot all förmodan inträffa är det upp till Nato att försvara sina medlemsstater, om man nu kan enas om det, vilket man får hoppas.
Sveriges politik kan i ett sådant osannolikt läge inte gå ut på annat än att via FN och i andra sammanhang politiskt verka för att folkrätten respekteras och att hjälpa baltstaterna med sjukvård och andra förnödenheter. Under inga omständigheter ska vi låta oss dras in militärt i sådana konflikter. Svensk territorium ska hållas rent från utländska trupper, det gäller såväl ryska som amerikanska.