Docenten i historia vid Lunds universitet Johan Östling påstår i Svenska Dagbladet (29/12) att en sönderkritiserad tes om tysk historia går igen. Han går i en recension hårt åt James Hawes bok om Tyskland: Tysklands historia. Från Caesar till Merkel (Lind & Co, 2019). Boken verkar slutsåld i många boklådor i Stockholm efter julhandeln.
Hawes lyfter där fram det protestantiska, preussiska Ostelbien – en benämning på de tyska områden som ligger öster om floden Elbe – med sin konservativa samhällssyn och militaristiska junkerklass och hävdar att de ostelbiska preussarna tvingat på Tyskland sina egna reaktionära institutioner, men det var enligt honom först efter 1933 som de verkligen lyckades: det nazistiska Tyskland blev följaktligen ett ”Preussen i kvadrat”. Och Hawes fortsätter med att göra gällande att än i dag lever det ostelbiska arvet kvar. Det mäktiga väljarstöd som Alternative für Deutschland nu åtnjuter i många östliga delstater visar detta, menar Hawes. Han anser att vi måste söka oss djupt ned i det förflutna, i det han kallar ”den aparta ostelbiska monokulturen”.
Östling gillar inte att Hawes försöker rehabilitera en sönderkritiserad uppfattning om tysk historia, den så kallade Sonderweg-tesen. Tyskland skulle enligt denna – i motsats till västliga länder som Frankrike och Storbritannien – tidigt ha slagit in på en odemokratisk, upplysningsfientlig väg till moderniteten som ytterst utmynnade i Auschwitz. ”Denna interpretation har föga stöd i samtida historieforskning”, slår Östling fast.
Samtidigt har i maj/juni-numret 2019 av Foreign Affairs Robert Kagan, som beskriver sig själv som ”liberal interventionist” och var en stark anhängare av Hillary Clinton i det senaste presidentvalet, ställt frågan: ”The New German Question. What Happens When Europe Comes Apart?” Och han tar sin utgångspunkt i en slogan från tiden efter andra världskriget: “keep the Soviet Union out, the Americans in, and the Germans down”, myntad av Natos första generalsekreterare Lord Ismay.
Men Tyskland kom snart att få en mycket framträdande roll i Europa, både ekonomiskt och politiskt, framhåller Kagan. Med påstått stöd av Hans Kundnani och hans bok från 2015, The Paradox of German Power (Oxford University Press), driver Kagan tesen att den obalans, som destabiliserade Europa efter det tyska enandet 1871, har återuppstått efter återföreningen av Väst- och Östtyskland och etableringen av ”the eurozone”. Tyskland är återigen den dominanta kraften i Europa. Centraleuropa har blivit Tysklands distributionskedja och är en del av en stortysk ekonomi, en det tjugonde århundradets realiserande av ett Mitteleuropa. Resterande Europa har blivit tyska exportmarknader.
Kagan ser en geoekonomisk version av de konflikter inom Europa som följde på Tysklands enande 1871. De senaste årens utveckling innebär dock något annat, enligt Kagan: ”Nationalism is on the rise across Europe; democracy is receding in some parts of the continent and is under pressure everywhere; the international free-trade regime is under attack, chiefly by the United States; and the American security guarantee has been cast in doubt by the U.S. president himself.”
Kagan noterar vidare att stater österut som Tjeckien, Ungern och Slovakien, liksom Italien söderut, numera styrs av nationalister och populister. I väst är Frankrike ”one election away from a nationalist electoral victory that will hit Europe like an earthquake”. Därtill kommer Storbritanniens ”departure from Europe”. Kagan frågar sig därför om Tyskland kan förhindra en återkomst av nationalism hemmavid.
Hans Kundnani, författare till den bok Kagan refererar till, Senior Research Fellow, Europe Programme, Chatham House, replikerade i september/oktober-numret av samma tidskrift. Han håller med om vikten av att beakta hur en kollaps av EU och den liberala ordningen kan påverka Tyskland och dess roll i Europa. Men han delar inte Kagans slutsats ”that such a breakdown would bring back the pre–World War II ’German question,’ which European integration and the Atlantic alliance were in part meant to resolve”. Kagan har inte förstått de stora kulturella förändringar som skett i Tyskland sedan andra världskriget. För Kundnani är det svårt att föreställa sig några omständigheter som skulle få Tyskland återgå till militarism; ”the commitment of ordinary Germans to peace is simply too strong.”
Och Kundnani fortsätter: ”If the United States were to withdraw its security guarantee to Europe, or even if the liberal international order were to collapse, Germany would likely defy the expectations of realist international relations theorists and simply choose to be insecure rather than abandon its identity as a Friedensmacht, or ’force for peace’.”
Kundnani påpekar att Kagan underskattar det problematiska med dagens “democratic and peace-loving” Tyskland i en europeiskt kontext: ”On the one hand, Germany lacks the resources to solve problems in the way a hegemon would. On the other, it is powerful enough that it does not feel the need to make concessions to other EU member states, and in particular to France, as it used to. As a result, the EU has become dysfunctional.”
Även om Tyskland avstått från militarism, fortsätter Kundnani, har man funnit nya källor till nationell stolthet: genom export.
Kundnani avslutar sin replik:
”The consequences of a withdrawal of the U.S. security guarantee to Europe are far from easy to predict. It is true that, historically, that guarantee pacified Europe, and so there are good reasons to worry that withdrawing it could lead to the disintegration of the region and even the reactivation of security dilemmas. But it is also possible that such a withdrawal could help resolve the German question in its current form. Thanks to the U.S. security guarantee, Germany had no need for France’s military capabilities and thus had little incentive to make concessions to France on other issues, such as the euro. Whatever Trump’s intentions, his threat to withdraw the U.S. security guarantee has given France greater leverage over Germany and thus has gone some way toward restoring the balance of power in Europe. Making good on that threat could mean the end of German semi-hegemony.
Kagan worries that Europeans could return ’to the power politics that dominated their continent for millennia.’ But power politics never really went away in Europe; it was just no longer pursued using military tools. Within the peaceful, institutionalized context of the EU, member states continued to advance their own national interests. In short, Europe might not have been such a Kantian paradise after all. In resolving one version of the German question, the United States and the EU created another.”
Och läser man Kundnanis bok The Paradox of German Power, blir man klar över att varken britten James Hawes eller amerikanen Robert Kagan förmår förklara den paradox, som visar sig när Tyskland förenade sig med Bric-stater som Brasilien, Ryssland, Indien och Kina och i FN:s säkerhetsråd vägrade att tillstyrka en militär intervention i Libyen i mars 2011. Vissa har jämfört nutida tysk utrikespolitik med en Bismarcks Schaukelpolitik, när man skiftat allians. ”For Bismarck, Germany’s destiny was within Europe”, noterar Kundnami i boken; och det var först efter det att Bismarck blivit avpoletterad som kejsar Vilhelm II riktade blicken mot Afrika och den kände vetenskapsmannen Max Weber krävde att Tyskland skulle bli en Weltmacht, alltså förespråkade liberal imperialism.
Kundnani betonar att trots att Västtyskland blev medlem i Nato 1955 och anslöt sig till Romfördraget (nu: EU) 1957, kom Willy Brandt och dennes rådgivare Egon Bahr att agera i Bismarcks anda genom sin Ostpolitik, någonting som också Henry Kissinger har understrukit. Historikern Timothy Garton Ash har till och med kallat Kissinger och Bahr ”the two Metternich of détente”. Brandts efterträdare Helmut Schmidt följde i samma spår och kulmen blev Helsinki Final Act 1975.
Den tyska återföreningen 1990 kom att innebära att Tyskland blev Europas största stat räknat till invånare, varvid den franska presidenten Mitterrand krävde en större ekonomiskt integration ”to cope with a united Germany”, medan Margaret Thatcher ”was alarmed”.
Under 1990-talet togs ”a series of baby steps towards a more interventionist foreign policy”. Tyskland var den första stat att erkänna Kroatien 1991. Mot en militarisering av den tyska utrikespolitiken opponerade sig den tyska vänstern, tills De Grönas ledare Joschka Fischer gjorde en helomvändning och blev en stark anhängare av interventionism. Gerhard Schröder, förbundskanslern, kom dock att opponera sig mot Irakkriget 2002, varvid Donald Rumsfeld, USA:s försvarsminister, talade om ett ”old Europe”, även inkluderande Frankrike, som inte heller var intresserat av att intervenera. Och som vi noterade valde Tyskland att avstå från krigshandlingar i Libyen. Det ska dock sägas att tyska trupper fanns i Afghanistan fram till 2009, fram till den så kallade Kunduz-incidenten, då många civila dödades, vilken förde med sig en omprövning och ledde till att den dåvarande försvarsministern måste avgå. ”In matters of war and peace, it seemed, German did not want to be ’normal’”, och parollen ”Never again war” hade efterträtt ”Never again Auschwitz”, påpekar Kundnani.
Men hur står sig Tysklands Ostpolitik efter Rysslands annektering av Krim och kriget i östra Ukraina? En opinionsundersökning 2014 visade att 49 procent av befolkningen ville att Tyskland skulle medla i tvisten och endast 45 procent önskade att Tyskland skulle ansluta sig till Natos syn på saken. I östra Tyskland var siffrorna 60 respektive 31 procent.
Alla de som nu fått James Hawes bok som julklapp kommer att få en förvrängd syn på det nutida Tyskland. Och det gäller även den som läser den liberala interventionisten Robert Kagans opus i Foreign Affairs. Den som är intresserad av Tyskland bör i stället vända sig till Kundnanis bok. I recensionerna av The Paradox of German Power kan vi läsa:
“A brilliant book with an exceptionally astute analysis. Hans Kundnani holds up a mirror to Germany that is as sympathetic as it is critical and asks questions that Germans should also be asking themselves.” – Heinrich August Winkler.
“A major contribution to our understanding of the evolution of contemporary Europe.” – Anthony Giddens, House of Lords.
“A thoughtfully conceived, well-informed, and carefully researched history of the ’German question’ and its relevance for Europe’s future.” – Geoff Eley, Karl Pohrt Distinguished University Professor of Contemporary History, University of Michigan.
“Germany has always been Europe’s most complex power. Hans Kundnani, who is already an authority on its recent history, sets out the ’paradoxes of German power’ today with characteristic verve. His account should be read by all opinion formers and politicians concerned with the future of our continent.” – Brendan Simms, Professor in the History of International Relations, University of Cambridge and author of Unfinest Hour. Britain and the Destruction of Bosnia and Europe. The Struggle for Supremacy, 1453 to the Present.
————–