Politik har betydelse, och detta gäller i hög grad hur ett land uppträder gentemot sin omvärld. De utrikespolitiska vägvalen visar viljan, den säkerhetspolitiska orienteringen tar ut kursen. För svenskt vidkommande innebär detta ofrånkomligen ett småstatsperspektiv. Den lilla staten har allt att vinna på att värna sitt oberoende och att stå vid sidan om eventuella konflikter mellan andra parter. Det gäller inte minst att kunna bedöma och hantera motsättningen emellan stormakter, vilket i praktiken måste betyda att man inte förväntar sig vare sig välvilja eller onda avsikter av någondera. I ett visst läge kan dock stöd utifrån motsvara det nationella intresset.
Hur ett sådant stöd kommer att se ut, om det alls kommer, går inte att veta på förhand, bland annat därför att det inte kan förutses hur de aktuella styrkeförhållandena i ett sådant läge ser ut, och det bör därför inte formaliseras. Det är klokt att inte binda sig och bli ”förutsägbar”. Det är också klokt att inte bygga in någon automatik i kalkylerna – fatalistiska prognoser och storvulna åtaganden motverkar båda politikens möjligheter att skapa säkerhet, trygga freden och vara flexibel i förhållande till olika hotbilder. I själva verket förfogar den lilla staten, om den tar ut kursen rätt, över en palett av utrikes- och säkerhetspolitiska instrument för att parera stormaktsintressena. Detta var kontentan i Mats Bergquists intressanta diskussion om Sveriges långa linje, eller ”grand strategy”, som vi nyligen återgav på denna sajt.
Nu förekommer emellertid en anda av uppgivenhet hos flera av så kallade experter som tar till orda – i offentliga dokument, i riksdagens talarstol och på ledarplatser. Eftersom vi har valt att inte ingå i rådande paktsystem (enligt slängig terminologi är ”allianslösa” – som om vi fördenskull vore ”fredlösa”!) och detta ”utanförskap” (känns den termen igen?) inte ger oss några återförsäkringar (hur många återförsäkringar infriades inför och under andra världskriget?), kommer vi från första stund att bli offer för krigshandlingar, det vill säga vi kommer inte att kunna stå utanför. Enligt denna logik är det optimalt fördelaktigt att vara med från första början, alltså ge upp utanförskapet, betraktat som en illusion, för att få ut så mycket som möjligt av de sammanlagda krigsansträngningarna. Detta är inte småstatspolitik, det är lydstatspolitik!
Uppgivenheten gränsar till landsförräderi.
Som Hans Blix klokt påpekade i sitt anförande i London förra månaden (återgivet på alliansfriheten.se), har effekterna av det amerikansk-brittiska ”världspolisagerandet” varit förödande – det har lagt i ruiner statsbildningar som var fungerande om också inte exemplariska. Och länken USA–UK är samtidigt den kraftfullaste i hela Nato-samarbetet. I de två Nato-krigen (Afghanistan, Libyen) har Sverige faktiskt gått in som medagerande, i klartext krigförande. Men dessa operationer har, ur svensk synvinkel, varit både oförsiktiga och meningslösa. Krigen i sig har varit orättfärdiga; interventionerna har antingen saknat stöd i folkrätten eller gått långt utöver givna mandat. Sverige borde i sitt nationella egenintresse ha ”stått utanför”. I dessa fall har resultatet av det politiska beslutsfattandet haft en rent skadlig verkan.
Kommer något ansvar att utkrävas? Det är högst ovisst. Alla politiska läger i landet var delaktiga då besluten togs. Och det fanns faktiskt ingen automatik i detta; vi hade ingen skyldighet att bli involverade, ingen inbjöd oss. Åtskilligt talar för att det åsyftade resultatet låg primärt på ett symboliskt plan: Sverige skulle bli betraktat som en pålitlig partner, i ”kriget mot terrorn” behövde alla osjälviskt ställa upp och visa framfötterna. Men detta krig skapade bara mera terror, vilket inte så få då förutsåg, och förde enstaka motaktioner hotfullt nära vårt lands gränser. Den svenska Afghanistan- och Libyen-politiken har kort sagt varit riskgenererande. Vår militära iblandning i Irak tar heller inte fasta på Sveriges traditionella roll under 200 år som militärt återhållsamt, och den beaktar inte vårt lands urgröpta militära förmåga. Internationell aktivism har rövat resurser från försvarsmaktens kärnuppgifter och inte haft några positiva återverkningar på fosterlandsförsvaret i övrigt. (Se här Lars-Gunnar Liljestrands genomgångar av de svenska engagemangen!)
Det är med andra ord hög tid för korrigeringar av den förda politiken. Det svenska territoriet måste stå i fokus, och internationella samarbeten kan inte ges förtur. Goda relationer med alla parter måste vara A och O för den lilla staten som ännu har lång väg att gå förrän den står välrustad.