Vi återpublicerar här en tidigare artikel.
Gustaf Mannerheim (1867–1951) påstås vara den mest uppburna men också den mest omstridda personen i Finlands 1900-talshistoria. Varför det är så, försöker en av Finlands mest kända historiker Henrik Meinander reda ut i Gustaf Mannerheim, Aristokrat i vadmal, (Lind&Co 2017). Att Mannerheim i högsta grad är aktuell, visas även av att ytterligare en biografi utgavs året innan, av Dag Sebastian Ahlander, som 1989–1992 var generalkonsul i Leningrad: Gustaf Mannerheim, (Historiska Media 2016). Den 4 juni har det gått 150 år sedan Mannerheim föddes.
När man läser dessa två biografier, kan det vara av intresse att även studera Mannerheims memoarer, Marskalkens minnen, som ursprungligen gavs ut 1954, och kom i en faksimilutgåva 2006 på Schildst förlag. Enligt Meinander skrev Mannerheim dessa ”i syfte att stärka den inhemska läsekretsens försvarsvilja” (s. 30). Meinander påpekar om dessa memoarer att ”[t]rots spökskrivarnas hårda redigering […] framgår hans avmätta attityd till Finland indirekt”.
Mannerheim var i rysk tjänst under 30 år, och när han återvände efter första världskriget till Finland, var den primära frågan hur man skulle hindra att revolutionen spreds dit. (s. 100) Det lutar åt att hans främsta motiv att delta i inbördeskriget mot de finska rödgardisterna var att söka restaurera det ryska imperiet. Motsättningen mellan Mannerheim och de tysksinnade jägarofficerarna ”rubbar den patriotiska berättelsens tolkning av Mannerheim som republiken Finlands store tillskyndare”, påpekar Meinander, som tillägger: ”Vem vet, kanske är det därför så många hellre fokuserar på hans sexliv och klädsmak än på hur han gestaltade landets framtid under och strax efter första världskriget.” (s. 92) Denna fundamentala schism behandlas överhuvudtaget inte i Ahlanders biografi, och hans bok hade vunnit på att ha byggt mer på den rikliga finskspråkiga Mannerheims forskning som utkommit sedan 1980-talet, framhåller Meinander. (s. 280)
Mannerheims styrka under de för Finlands självständighet så avgörande åren, hade varit hans förmåga att se händelserna i ett större europeiskt sammanhang. Det var inte enbart som ententesinnad han hade förutsatt Tysklands nederlag i världskriget: som brett analyserande och geopolitiskt tänkande officer hade han tjänstgjort under lång tid i en av Europas största arméer. Men samtidigt blev detta makroperspektiv också Mannerheims akilleshäl. Han kom aldrig riktigt underfund med hur man skulle kommunicera med landets maktelit. (s 123)
Efter högermannen Svinhufvuds vinst i presidentvalet 1931 säkrades Mannerheims återkomst som central aktör i Finlands försvars- och säkerhetspolitik. Han utsågs då till ordförande för försvarsrådet, som var ett rent militärt organ, utan parlamentarisk förankring. Mannerheim var nu 63 år, medan pensionsåldern för en general var tre år lägre. (s. 152) Utnämningen var nog ett sätt att försöka dämpa de Lapposinnade högerkrafterna (Lapporörelsen ägnade sig åt terror mot de inhemska kommunisterna men även andra meningsmotståndare). Året efter slöt Finland och de baltiska staterna non-aggressionspakter med Sovjetunionen.
Mannerheims målsättning var att få fart på en helt nödvändig upprustning av landets försvar, eftersom han var övertygad om att Finland förr eller senare skulle dras in i en väpnad konflikt med Sovjetunionen. (s. 153) 1933 utnämndes Mannerheim till fältmarskalk, vilket dock bara var en hederstitel.
1934 infördes ett territoriellt försvarssystem, vilket bland annat gjorde mobiliseringen snabbare. Även om försvarsanslagen höjdes 1934–39, var Mannerheim inte nöjd. När vinterkriget bröt ut var Finland illa rustat, trots att 28 procent av 1938 års budget gick till försvaret. Faktum är dock att finska statens satsning låg på en klart högre nivå än ett europeiskt genomsnitt. (s. 159)
Intressant är att Mannerheim 1934 skissade på ett hemligt trestegsprogram, vilket gick ut på att först kungöra Finlands nordiska orientering, sedan befästa Ålandsöarna i samarbete med Sverige och slutligen ingå ett finskt-svenskt försvarsförbund. Att han samtidigt vädjade om nationell försoning uppskattades bland andra av den socialdemokratiske förgrundsgestalten Väinö Tanner.
Mannerheim utsågs 1939 till kommendör för försvarsmakten. 300 000 värnpliktiga blev snabbt inkallade. Den 29 november lät Moskva iscensätta en gränsprovokation, och vinterkriget startade. I fredsavtalet den 13 mars 1940 tvingades Finland avstå från nästan en tiondel av sitt territorium. Att Finland ändå klarade sig relativt bra i vinterkriget förklarar Meinander med att man hade en stark krigsvilja, en svårforcerad terräng och en exceptionell kall vinter.
Inget krigförande land hade en överbefälhavare med lika stort politisk inflytande och samtidigt ett starkt stöd inom den allmänna opinionen som Mannerheim. (s. 190)
Herman Göring utlovade att Finland skulle återfå det territorium som man förlorat vid fredsslutet, när världskriget väl var över. Samtidigt var den finska statsledningens viktigaste och mest bestående lärdom av vinterkriget att ingen västmakt var beredd att blöda för Finland om konflikten gällde något så obetydligt som finnarnas självständighet och nationella existens. (s. 202)
Den tyskvänlige professorn Rolf Witting utsågs till utrikesminister när vinterkriget bröt ut för att stärka banden till Tyskland. Mannerheim blev inte glad, men själv hade han hade mer makt och prestige än någonsin.
Hitler hade tidigt börjat planera ett massiv anfall mot Sovjetunionen, och han räknade med flankstöd från Finland och Rumänien, vilka båda tvingats avstå territorier till Sovjetunionen, och därför antogs ruva på revansch. (s. 206) Vid krigsansvarighetsprocessen 1944–45 mindes den åtalade Ryti, president under större delen av fortsättningskriget, inget om de hemliga överläggningarna med Tyskland. Den officiela versionen var att landet drivits in i kriget mot sin vilja 1941, men som Meinander visar, slöts under de finsk-tyska krigsförberedelserna 1940–41 en regelrätt militärallians. Och att Mannerheim hade en central roll visas övertygande i boken, något han själv förnekar i sina memoarer.
Mannerheim skriver i en dagorder: ”Soldater! Den jord ni beträder är helig mark, mättad av stamfränders blod och lidanden. Edra segrar skola skänka Karelen dess frihet, edra dåd skapa Finland en stor och lyckad framtid.” (s. 217)
Planen byggde på att Tyskland med benäget bistånd från Finland skull krossa Sovjetunionen före årets slut. Leningrad skulle omringas genom att de finska och tyska trupperna avancerade från var sitt håll.
Det har gjorts gällande att Mannerheim såg till att Finland egentligen inte deltog i belägringen av Leningrad, men, som Meinander påpekar, skulle finnarnas långt framflyttade positioner ändå försvåra stadens försvar. Den 6 december 1941 förklarade Storbritannien krig mot Finland.
Det allierade toppmötet i Teheran i november 1943 enades om att Finland skulle tvingas till en fred som återställde 1940 års gränser. Samtidigt hade Stalin förklarat att Mannerheim aldrig skulle ställas till svars för Finlands krigspolitik. Ryti med flera skulle vara syndabockar!
I januari 1944 lyckades Röda armén bryta belägringen av Leningrad. Och den 9 juni inledde Röda armén en enorm offensiv över Karelska näset. Mannerheim uppvisade många stressymtom. Meinander frågar sig varför inte Finland slöt fred våren 1944 med Sovjetunionen, utan lät 16 500 soldater stupa under sommaren det året. I början av september kapitulerade Finland.
Sensommaren 1945 såg sig den finska regeringen tvungen att tillmötesgå den allierade kontrollkommissionens krav på en rättsprocess mot landets ”krigstida” ministrar. Man stiftade därtill en lag som skulle gälla retroaktivt. I rättegången var försvararna därtill förhindrade att nämna två frågor i sina pläderingar: vinterkriget och Mannerheims centrala roll i beslutsfattandet! Som jurist häpnar man.
1960 restes i Helsingfors en stor ryttarstaty med Marskalken i sadeln. Detta väckte stark irritation inom den kommunistiska och folkdemokratiska arbetarrörelsen. (s. 287)
Varför Gustaf Mannerheim är den mest uppburna men också den mest omstridda personen i Finlands 1900-talshistoria ges ett klart svar i den magnifika biografi Henrik Meinander har skrivit.