När tröttheten på kriget i Ukraina tilltar börjar kannstöperierna om en fred öka. Då är det skäl att påminna om ett psykologiskt hinder för trevanden att avsluta krig. Det är den kampvilja och kanske rentav segeryra med vilken den egna propagandan impregnerat befolkningen.
Finland har egna erfarenheter av sådant hemmagjort självbedrägeri. Landets militära och politiska ledning – undantaget riksdagen – började 1943 efter Stalingrad inse att det var tid för att börja anpassa sig till ett nederlag för Tyskland. Det av tyskarna hatade ordet ”Sonderfrieden” började användas men motsades med att ”de tyska vapnen fortfarande var landets bästa värn”.
Den här tiden har flerfaldige ministern och riksdagsmannen Nils Meinander självupplevt beskrivit i sin memoarbok ”Insyn och efterklokhet” (Söderströms 1977): ”Det är närmast spöklikt att låta den allmänna opinionen, sådan den spontant växte fram och sedan förtätades av den ensidiga propagandan, återupplivas i medvetandet.” Läs artikel