Sverige har, till skillnad från nästan alla andra europeiska länder, kunnat njuta av 200 års obruten fred – efter förlusten av Finland, konfrontationen med Napoleon i Leipzig 1813 som vår besegrare påtvingade oss och åtföljande uppröjningsstrider, främst i Danmark och Norge. Sedan dess har vi inte krigat och inte varit någon krigarnation.
Och vad som nog är minst lika viktigt: att vi under den här tiden inte har haft några fientliga stridande trupper på svensk mark – om man undantar tyska trupptransporter under andra världskriget, men några strider ledde de ju inte till här och vårt land hade tack och lov inga fiender under detta förfärliga krig.
Vi har med andra ord lyckats stå utanför stormakternas uppgörelser med varandra under hela denna tvåhundraårsperiod – Krimkriget 1853–56, där Frankrike och Storbritannien ställdes mot Ryssland, de bägge världskrigen på 1900-talet, där Frankrike och Storbritannien stod på samma sida som Ryssland under den mesta tiden – och vi höll oss också utanför kalla kriget.
Det har sagts att vi hade ”tur” som inte blev indragna i de där krigen. Men då måste man tillägga att det var flera andra som hade ”otur”. Få länder, utom aggressorerna, gick in i kriget av egen fri vilja. Man har sagt att vi inte var neutrala under de här åren utan tvärtom fega, att vi gjorde eftergifter, förhandlade med eller var undfallande mot någon part. Men kriget kom aldrig till Sverige. Det är det primära – det var den politiska huvuduppgiften.
Att vi säkrade freden för det egna folket är beviset på en politik som höll. Det fanns en stark folklig uppslutning kring den politiken.
Håller den än? Det är frågan.
Vid åtminstone två tillfällen under senare år har Sverige deltagit i angrepp på andra länder – Afghanistan 2001 och framåt, Libyen tio år senare – utan att självt ha varit angripet eller ha utsatts för hot. Vi deltog vid bägge tillfällena i folkrättsligt tveksamma operationer. Vi tummade på vår militära alliansfrihet. Vi utsatte oss själva för potentiella hot genom vedergällningsaktioner som dessbättre inte har drabbat oss men väl andra krigförande länder, Frankrike framförallt. Vi har fått en flyktingkatastrof på halsen som en efterbörd till dessa krig som fortfarande pågår i en eller annan form, på varierande platser, i Mellanöstern och Medelhavsområdet.
Mycket av detta har varit självförvållat. Den svenska Afghanistaninsatsen, en förskönande omskrivning, utreds nu – men av en person, en socialdemokratisk före detta riksdagsledamot, som själv var med om att godkänna den. I Norge har man haft en oberoende utredning som kom till mycket kritiska slutsatser när det gäller motiv för och nyttan av Norges agerande. För någon vecka kom en brittisk parlamentsutredning fram till att situationen i Libyen på våren 2011 absolut inte var sådan att den kunde vare sig motivera eller legitimera en främmande intervention. Någon svensk utvärdering av Libyenkriget – där svenskt militärflyg stod för 50 procent av alla spaningsuppdrag för att utpeka bombmål – har varken beslutats eller aviserats.
Hur fredliga är vi alltså egentligen, vi svenskar?
Det paradoxala är att dessa utländska ingripanden med svensk militär har skett under en period när svenska politiker och beslutsfattare systematiskt har nedrustat och i praktiken avvecklat den egna, nationella försvarsförmågan.
Sveriges försvar – och nu talar vi inte bara om stridskrafter utan om den totala mänskliga försvarskraften – har aldrig stått så starkt som under kalla kriget. I en europeisk jämförelse var vi mycket potenta: 3,5 procent av bruttonationalprodukten gick till försvarets behov, av soldater, utrustning, vapensystem, med en försvarsorganisation som täckte hela landet.
Det här var naturligtvis en följd av den medvetna upprustning som hade skett under några få år före och under andra världskriget, då landets regering mobiliserade i stort sett alla tillgängliga resurser för att stärka en länge försummad försvarskraft. Det skedde genom värnskatt (50 procent på inkomster och förmögenheter år 1939, en skattesats som höjdes ytterligare 1942/45), reformstopp (omfördelning av skattemedel), krediter (bland annat försvarsobligationer). Därtill prisstopp, ransonering av nödvändighetsvaror med flera finansiella instrument. År 1942 stod försvaret för närmare hälften av statsbudgetens utgiftssida. Ännu mot slutet sextiotalet var försvarsbudgeten, tillsammans med socialbudgeten, den största posten i statsverkspropositionen, och 1970 torde dessutom i runda tal 70 procent av landets utgifter för forskning och utveckling ha gått tillförsvarsändamål.
Denna satsning på försvaret var i grunden ett fredsverk. Man kan alltid diskutera om resurserna disponerades på ett lämpligt eller optimalt sett. Men den deklarerade utgångspunkten var att det skulle kosta för mycket att angripa Sverige och att vi därför kunde räkna med att få vara i fred, i synnerhet som stormaktskonfrontationen hade sitt troliga epicentrum nere på kontinenten.
Men sedan den konfrontationen upphörde eller mildrades i och med kalla krigets slut, har det skett en metodisk åderlåtning av vår försvarsförmåga. Det rör sig här inte om några misstag, processen har följt en medveten strategi. Den har skett under partipolitisk enighet. Och allt detta har ägt rum under en period då Sverige har blivit ett allt rikare land. Under tjugo års tid har vi haft en oavbruten ekonomisk tillväxt, i europeisk toppklass. Svenskarnas disponibla inkomster har skjutit i höjden. Men försvaret av detta land som heter Sverige har krympt till oigenkännlighet.
Detta har en obehaglig bieffekt. När ett land ger upp det nationella försvaret, blir detta i sig en osäkerhetsfaktor. Ett land måste, enligt folkrätten, kunna försvara sig självt. Det kan inte vi. Ur det perspektivet spelar det ringa roll om vi är med i en militär allians eller ej – det är alltid det enskilda landet som får ta den värsta smällen, om det blir angripet, inte andra länders försvarsstyrkor. Men om vi är med i en allians som går in någon annanstans, ökar risken för att vi själva blir angripna här, där vi befinner oss. Det så kallade värdlandsavtalet, som öppnar för möjligheten att tillåta främmande militärbaser på svenskt territorium, gör oss sårbara redan i nuet.
Vill vi verkligen kunna stå utanför framtida krig, då måste vi få ett starkt svenskt försvar igen. Att öva och operera med ”andra” stärker knappast den egna försvarsförmågan – kanske drar det rentav bort resurser från huvuduppgiften. Viktigare än internationella ”samarbeten” är folkets försvarsvilja. Övergången till ett yrkesförsvar från 2009 och framåt var en attack mot försvarsviljan. Därigenom riskerade vi faktiskt att av ett allmänintresse göra ett särintresse som statsminister Fredrik Reinfeldt kallade det försvar – ensidigt inriktat på utlandsinsatser – som han själv hade varit med om att skapa.
Stommen i den svenska försvarsmakten utgjordes under ett hundra års tid, från 1901 års härordning och framåt, av den allmänna värnplikten. Den underströk den defensiva karaktären av vårt nationella försvar. Det hade tagit i princip hela 1800-talet att nå fram dit. Då pågick det en kamp för att modernisera den gamla krigarhären, vars kärna hade varit indelta soldater och värvade trupper, i och utanför landet, och få fram en armé som var förankrad i medborgarsamhället. Den skulle skydda, inte angripa. Den skulle bli ett värn för den framväxande demokratin.
Men värnplikten urholkades från 1990, när kalla kriget avklingade, så att till slut en endast försumbar del av en ålderskontingent inkallades till militär grundutbildning och krigsplacerades – en utveckling som har gått på tvärs mot den i Finland där man har behållit massarmén och inte frångått värnpliktssystemet. I Sverige har vi fått armé med kontraktsanställd personal, specialdesignad för utlandsaktiviteter. Försvaret har på sätt och vis outsourcats, som en del andra allmänna funktioner.
Där står vi nu. Gotland ska få en permanent markstyrka på hela 150 yrkessoldater, förklarar ÖB. För inte länge sedan kunde man på den ön mobilisera en brigad på 25 000 personer, ett folkuppbåd närmast. Motivet för överbefälhavarens beslut sägs vara ökat hot österifrån. Det tror inte ens Carl Bildt på. Men vår största ö måste naturligtvis värnas, alldeles oavsett aktuell hotbild. Gotlands försvar kan inte dimensioneras efter vem som styr och ställer i Moskva. Framförallt är det oklokt att peka ut en speciell makt som Sveriges troliga fiende, i syfte att vidta vissa försvarsdispositioner. Vi har ingen aning om vem som kastar första stenen i en eventuell framtida stormaktskonflikt.
Sverige bör bygga förtroende åt alla håll, bidra till att sänka spänningsnivån och minska konfliktytorna i omvärlden. Detta bör gå hand i hand med ett kraftfullt återställande av försvarsförmågan, på den allmänna värnpliktens grund. Inget medborgerligt intresse är viktigare än försvars- och säkerhetspolitiken – möjligen med tillägg av miljöpolitiken – eftersom den, eller brister i den, drabbar oss alla lika, oberoende av klass, kön, etnicitet, religion, bosättningsort och ålder.
I den insikten ligger också basen för fortsatt försvarsvilja och materiella uppoffringar till båtnad för en gemensam sak.
Anmärkning. – Texten baseras på ett anförande i Stockholm Klara Rotaryklubb den 19 september.