Det är en underdrift att säga att svensk försvarspolitik under de senaste decennierna präglats av stor naivitet. Att kunna möta ett väpnat angrepp upphörde i början av 2000-talet att vara en uppgift för försvaret. I stället dimensionerades det främst för internationella insatser. […]
Vad gäller Sveriges möjligheter att möta ett väpnat angrepp konstaterar Försvarsberedningen att Försvarsmaktens operativa förmåga har ”väsentliga begränsningar”. Det betyder på vanlig svenska att sådan förmåga i stort sett saknas.
Huvuddelen av de rörliga arméstridskrafterna i en krigssituation skulle i dag bestå av en krigsduglig brigad (cirka 4 500 soldater) och en oduglig sådan. Det är förstås helt otillräckligt. Ett annat exempel gäller flygvapnet. Det disponerar visserligen ett 100-tal stridsflygplan. Men enligt Försvarsberedningen innebär ”den begränsade tillgången till logistik- och basförband” att ”möjligheterna att sprida stridsflygdivisionerna i händelse av väpnat angrepp” är ”begränsade”. I klartext: flygplanen skulle slås ut på marken innan de hinner lyfta.[…]
Det behövs ett tydligt och trovärdigt åtagande från både regeringspartier och borgerliga partier om att försvaret ska tillföras mer resurser. Ambitionerna bör vara högre, inte lägre, än i Försvarsberedningens rapport. Det krävs också klargöranden – även från de borgerliga partierna – att detta kan behöva finansieras genom skattehöjningar. Läs artikel