Robin Häggblom ger i ett inlägg till Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg uttryck åt föreställningen, att Ryssland angrepp på Ukraina har förändrat allt. Den europeiska säkerhetsordningen har brutit samman. Det är ju inte sant. Europa efter kalla krigets slut har präglats av oordning. Och denna oordning har haft en del gott med sig. Länder och folk har frigjort sig från övermakter. Men den har också utlöst krig i Europa. Det storskaliga angreppet på Ukraina, som inleddes den 24 februari 2022, är inte det första.
Att det skulle utgöra ett kvalitativt brott har rätt litet med verkligheten att göra. Såväl Ryssland som Förenta staterna, som ur ett realpolitiskt perspektiv kan betraktas som huvudkombattanterna i denna förfärliga konflikt, utlöst av Putin-regeringen, har visat klorna många gånger efter kalla krigets slut, i huvudsak utanför Europas gränser men på ett sätt som påverkat det europeiska statssystemet (som man sade, innan man började tala om säkerhetsordning). Det har inte rått status quo i Europa under trettio år, från 1991 till 2022. Tvärtom har det fortgått en dynamik.
Den officiella finska och svenska ivern att ansluta sig till ett stormaktsblock mitt under ett blodigt angreppskrig, som inte på minsta sätt påverkar dessa länders aktuella belägenhet, har andra rötter. Personer i den svenska samhällseliten har anslutit sig till uppfattningen att Sverige, för att gynna sin egen säkerhet, måste vara berett att strida i främmande land. Så – och endast så – kan de militära insatserna i Afghanistan, Libyen och Mali förklaras. Där kom vi att upparbeta relationer med ledande Nato-stater. Ett medlemskap i alliansen borde då bli följden – eller belöningen – enligt en viss logik.
Men motståndet mot sådana äventyr, som ju i själva verket sätter vårt lands säkerhet på spel, har varit utbrett, och vårt så kallade insatsförsvar har aldrig varit populärt. Ett Nato-medlemskap kunde ändra på detta. Det ryska angreppet den 24 februari blev signalen för att inleda en officiell omsvängning. I både Finland och Sverige mobiliserades massiva propagandainsatser. Dagens Industris politiske redaktör PM Nilson förutspår, att Sverige som Nato-medlem kommer att ”bidra med trupp till de multinationella Natoförbanden som sedan 2017 finns i Estland, Lettland, Litauen och Polen”. Ett fasansfullt perspektiv.
Förutvarande finske utrikesministern Erkki Toumioja har talat om en presshysteri. Robin Häggblom mer än antyder, att medverkan från främmande makter har aktivt sökts i det finska fallet. Det ska gå fort, man ska inte hinna ångra sig. Det finska exemplet är varnande, snarare än efterföljansvärt.
Det finns inget före eller efter 24 februari (en illusion som dock även den socialdemokratiske debattören Håkan Bengtsson hänger sig åt; bara ett nu. Situationen liknar stämningsläget efter den 11 september 2001. Då skulle alla vara ”amerikaner”. Ett krig mot terrorn utlöstes. Det var ett svårartat misstag, också från svensk sida. Beslutsfattare handlade i chock, inte efter rationell kalkyl. Detta borde man ha lärt sig av. Nu trampas det istället i samma fotspår.