Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som överstökat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan.
För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat, och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för internationella uppgifter i fredens tjänst. Omvandlingen motiverades med nonsensdeviser som att ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan”.
Dödsstöten levererades slutligen av de 17 generaler, som i en artikel i Dagens Nyheter 2004 yrkade på övergång till yrkesförsvar – ett förslag som år 2009 biträddes av en splittrad riksdag.
Och där är vi nu, med en försvarsmakt som närmast kan betecknas som ett skämt. Medan Sverige således militärt ”gått i väggen”, har Nato genom sin positionering i Baltikum och Polen gjutit nytt liv i det uppenbarligen endast skendöda kalla kriget.
Rivaliteten mellan de båda ledande världsmakterna har skjutit ny fart. Och högt uppsatta svenska militärer har hoppat på bandvagnen. En krigsglad kamarilla i Krigsvetenskapsakademien har vädrat morgonluft och skamligt tagit sig orådet att utnyttja akademins auktoritet till en intensiv propaganda för Sveriges anslutning till Nato. Bland annat har tanken varit att Sverige med stöd av en dubiös solidaritetsförklaring aktivt skulle ingripa i Baltikum för att förekomma eventuella invasionsförsök. Sverige skulle vidare få sitta med vid ”de storas” militära rådslag och i nationalhymnens anda få nya stolta minnen att trona på. Så har tongångarna gått, och man har kunnat notera att det nya ohederliga ”rysshotet” fått nytt liv.
För drygt ett år sedan uppdrog regeringen åt ambassadör Krister Bringéus att utifrån ett fristående perspektiv utreda, analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbete med sina närliggande länder samt diverse internationella organisationer. Den militära alliansfriheten skulle dock inte beröras. Utredningen, som lades fram för en tid sedan, är mycket professionellt gjord, men självfallet finns där också anledning till invändningar. För vår del har vi särskilt fäst oss vid vad Bringéus säger i sitt efterord:
”En konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den politiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.
Det är alltid freden vi bör satsa på – inte kriget, allt enligt Bringéus.
Men vad säger då våra tappra ledamöter i Krigsvetenskapsakademiens krigskamarilla? Av allt att döma delar de inte Bringéus’ mening. En svensk anslutning till Nato kan väl knappast ses som en fredsinvit, snarare som ett klarläggande så till vida att ryssarna definitivt kommer att inrangera oss i ledet av potentiella fiender och vid ett krigsutbrott behandla oss därefter. Mot bakgrund av detta förefaller det föga välbetänkt att vi nu under djupaste fred i Nordeuropa skulle kasta oss i armarna på världens starkaste – och alltjämt stridande – militärpakt. Just nu ter sig måhända en anslutning till Nato som tämligen harmlös. Men hur ser man på problemet om 50 år, då förhållandet har skorpat till sig och man kanske vill göra sig kvitt diverse för länge sedan ingångna krigsåtaganden? Det kan bli betydligt knepigare.
Vår socialdemokratiska regering har deklarerat att försvarssamarbetet med andra länder varit en av de viktigaste faktorerna i säkerhetspolitiken. Vidare har försvarsminister Peter Hultqvist framhållit att vi inte i förtid ska låsa oss för visst handlande i möjliga men ovissa framtida konflikter. Visst är det så. Vi håller med. Det är en politisk linje vi med framgång har följt i två hundra år. Varför inte fortsätta? Även om vi som tillhör ”fredslinjen” inte vill ansluta Sverige till Nato, vill vi ändå ha goda förhållanden till USA, men utan några gemensamma krigsplaner och krigsförberedelser. Vår nu så omtalade Nato-anpassning av den svenska försvarsmakten bådar inte gott. Vi vill också ha förbindelser med Ryssland och andra grannländer. Även om Ryssland i händelse av en väpnad konflikt skulle lida nederlag, kommer det med sina 150 miljoner invånare att förbli en stormakt av betydelse. Något för svenska säkerhetspolitiker att tänka på. Alltjämt hävdar vi som ledstjärna devisen:
”Ett litet lands säkerhet tillgodoses bäst genom goda relationer till närliggande stormakter.”
Vår försvarsmakt är inte till för att i första hand bekämpa en attackerande supermakt. Det klarar den inte. Men den kan effektivt användas för att i förening med klok politik och smidig diplomati trygga vår neutralitet.
Anmärkning. – Per Blomquist är f. d. överste 1. gr, Arvid Cronenberg f. d. överstelöjtnant och militärhistoriker.