Under krig och krigsliknande tillstånd bryter konsensus och lagstiftning samman. Det händer också med språket. Man debatterar inte, man attackerar. Så har det blivit inför och under Ukrainakriget. Den erfarna ledarskribenten Barbro Hedvall tycker sig ha urskilt ”ett drag av illvilja […] i den politiska diskussionen” (Dagens Nyheter 7/3) Den mindre erfarna Paula Neuding citerar (Svenska Dagbladet 7/3) med gillande en brittisk Rysslandshatare som anser att förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder ”stinker” och att han borde förvägras inresa till Storbritannien och USA. Anledningen är att han har lett ett ryskt-europeiskt energikonsortium, och alla vet ju att ryssar stinker – av vitlök, eller hur?
Det kommer säkert att göras lingvistiska undersökningar om hur det politiska språkbruket under dessa tider av världspolitisk högspänning har förskjutits över lag, och någon borde kanske redan idag i Victor Klemperers anda samla och systematisera belägg för hur tidsanda och krigshändelser har påverkat språkanvändningen – också i Sverige. Rysslands angreppskrig mot Ukraina kan tyckas bekräfta bilder av ryssen och det ryska samhället som rasligt annorlunda och motbjudande.
Den akademiska historikern Dick Harrison, som inte i första hand är en Rysslandskännare, förklarade att det ryska imperiet – till skillnad från alla andra kända imperier? – kommer att bestå för evigt. Det ryska blir här en överhistorisk kategori, ett hot mot mänskligheten under dess fortsatta existens. Vladimir Putin må falla. ”Men”, summerar Harrison, ”det är endast en tidsfråga innan en ny imperiebyggare axlar den fällda björnens blodbestänkta mantel.” (Svenska Dagbladet 5/3)
Den som – liksom utgivarna av denna sajt – har haft principiella invändningar mot vapensändningar till Ukraina under pågående krigshandlingar kan råka mycket illa ut i opinionskören. Jan Scherman kallar således Vänsterpartiet, som röstade mot sådan vapenexport i riksdagen (för att sedan svänga), för ”moraliskt ruttet” (Expressen 2/3). ”Partiet har gjort bort sig för tid och evighet”, skriver han, genom att vilja hålla sig till ett – av Scherman – ifrågasatt regelverk. Har partiet glömt sina utomparlamentariska traditioner? frågar han retoriskt. Med andra ord: den politiska sakfrågan vispas bort. Axess-medarbetaren Erik Thyselius anser det ”vämjeligt” att ens kunna ha betänkligheter mot vapenexport till krigförande.. Den tyska vänsterpolitikern Sarah Wagenknecht ”med anhang” får av honom påskrivet för att ha stått upp mot den drastiska omsvängningen i landets utrikespolitik under trycket av händelserna i Ukraina. Ordbokssynonymer till ”anhang”, alltså inte anhängare, är: pack, gäng, koppel, klick, hord, liga, byke, drägg. Vad gör man med sådant folk?
Övertramp kan vem som helst begå, men här tycks det mig närmast handla om marschsteg i samlad tropp. Våra demokratiska samtal och överläggningar tar skada av detta. Som statsvetaren Katarina Barrling klokt har understrukit (Svenska Dagbladet 6/3), måste sammanhållning i en nation kunna uppnås, även då skarpa åsiktsskillnader råder. Men då får vi inte bli transformerade av illvilja, vulgaritet och komplett oresonlighet.