Mitt inlägg skall handla om Sveriges förhållande till Ryssland, men låt mig för att undvika missförstånd först säga detta:
Det finns mycket att kritisera i Ryssland:
- Det auktoritära styret, där president Putin och hans krets i praktiken bestämmer allt.
- De hårt styrda valkampanjerna med restriktioner för de politiska partierna.
- Det ofullständiga rättsväsendet, där åklagarna har stort inflytande över domstolarna och där statens så kallade intressen ofta går före individernas.
- Det mycket starka inflytandet från säkerhetsorganen på alla nivåer.
- Korruptionen i den offentliga sektorn.
- Rysslands ofta grova påtryckningar på de andra OSS- grannländerna.
Det finns förklaringar till detta beteende, främst i det sovjetiska arvet, men det mildrar inte kritiken.
Sveriges förhållande till Ryssland
Fyra premisser om Ryssland
- Sverige måste alltid förhålla sig till Ryssland. Under de senaste 800 åren är Ryssland det land som vi har haft flest krig – 11 stycken – och freder med. Ryssland har i detta avseende avlöst Danmark. Den ryska stormakten ligger i Sveriges omedelbara närhet och kommer alltid att påverka oss på gott och ont.
- Oavsett eventuella problem i den ryska ekonomin och eventuella regimförändringar kommer Ryssland alltid ha överlägsna militära resurser i förhållande till Sverige.
- Den största faran för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett krig med Ryssland. Det vore en katastrof för vårt land. Målet för vår säkerhetspolitik är att undvika detta.
- Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner väl integrerat i övriga Europa, med en välmående befolkning som lever i harmoni inom sitt eget land såväl som med sina grannländer.
Fyra epoker
- Historiskt från 1200-talet till 1900-talet hade vi omväxlande krig och fred med Ryssland. 1500- och 1700-talen var krigiska, 1600- och 1800-talen fredliga.
- Under det kalla kriget från början av 1950-talet till slutet av 1980-talet hade vi ett realistiskt och nyktert förhållande till Sovjetunionen.
- Från 1989 till 2003 dominerade en positiv och ibland naiv syn i våra relationer med Ryssland.
- Sedan 2004 har en negativ och till dels emotionell inställning präglat den svenska inställningen till Ryssland.
Sverige och Sovjetunionen under det kalla kriget
Den ryska politiska ledningen såg efter Stalins död gärna en förbättring i de svensk-ryska relationerna, trots att man kände till det svenska samarbetet med västmakterna. Efter det att Sovjetunionen besegrat Nazityskland i andra kriget var även den svenska regeringen under perioden 1944–1948 inriktad på ett ekonomiskt samarbete med Ryssland med erbjudande om stora krediter till Sovjetunionen för inköp av svenska industriprodukter. Pragkuppen 1948 och den sovjetiska nedskjutningen av DC-3:an och Catalina-flygplanet 1952 satte punkt för sådana strävanden.
Under det kalla krigets senare skeden hade Sverige dock ett omfattande besöksutbyte med Sovjetunionen på stats- och regeringschefsnivå, trots våra helt olika samhällsstrukturer och motsättningar i flera frågor:
1956, april: statsminister Erlander och inrikesminister Hedlund besöker Sovjetunionen.
1964, juni: Sovjetunionens ledare Chrusjtjov besöker Sverige.
1965, mars: statsminister Erlander besöker Sovjetunionen.
1968, juli: premiärminister Kosygin besöker Sverige.
1970, juni: statsminister Palme besöker Sovjetunionen.
1973, april: premiärminister Kosygin besöker Sverige.
1976, april: statsminister Palme besöker Sovjetunionen. Detta besök avkastade en monsterkommuniké på 12 sidor fylld av kommunistiska plattityder, vilket ledde oss till att på mitt initiativ framledes vägra utfärda sådana bilaterala kommunikéer.
1978, juni: kungen och drottningen avlägger statsbesök i Sovjetunionen.
1986, april: statsminister Carlsson besöker Sovjetunionen.
1988, januari: premiärminister Ryzjkov besöker Sverige.
1991, juni: Sovjetunionens president Gorbatjov besöker Sverige.
Med undantag av Gorbatjovs endagsbesök i samband med att han mottog Nobels fredspris i Oslo varade de svensk-sovjetiska besöksutbytena i flera dagar med rejäla politiska överläggningar och utfärdande av kommunikéer med mera Man kan notera pausen i det svensk-sovjetiska besöksutbytet mellan 1978 och 1986 på grund av ubåtskränkningarna. Bortsett från ”ubåtspausen” hade vi emellertid fram till början av 2000-talet ett rätt omfattande försvarspolitiskt utbyte med Sovjetunionen/Ryska Federationen på nivån försvarsministrar, överbefälhavare, försvarsgrenschefer och även med militära förbandsenheter. Jämför detta med dagens läge då vi har inga militära kontakter med Ryssland.
Efter Sovjetunionens upphörande 1991 fortsatte det svenska utbytet på politisk nivå, med det nya Ryssland med besök av statsminister Bildt i februari 1993 och därefter med flera besök av statsministrarna Carlsson och Persson fram till 2003 samt ett statsbesök av kungen och drottningen i oktober 2001. I motsatt riktning fick vi statsbesök av president Jeltsin 1997 och besök av premiärministrarna Tjernomyrdin 1996 och Kasianov 2001 samt korta besök av presidenterna Putin och Medvedev i samband med de svenska ordförandeskapen i EU 2001 och 2009. Putin var här på ett annat kort besök i april 2011 efter att statsminister Reinfeldt varit på ett likaså kort besök i Moskva i mars 2010.
Under de senaste åren har besöksutbytet med Ryssland tunnats ut avsevärt; dock besökte utrikesminister Wallström Moskva i februari 2017. Man kan fråga sig om avsaknaden av politisk dialog med Ryssland ligger i vårt intresse och huruvida våra motsättningar till det friare Ryssland är större än de var till kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Är Putin så mycket värre än Chrusjtjov, Brezjnev och Andropov?
Sverige och det moderna Ryssland
Sveriges relationer med den Europeiska Unionen var en viktig fråga i vårt förhållande till Sovjetunionen och sedermera den Ryska Federationen. Det åberopades länge i den svenska EG/EU debatten, att Sovjetunionen skulle ha en negativ inställning till ett svenskt medlemskap i denna europeiska organisation, därför att a) den främst bestod av NATO-länder och utgjorde något slags komplement till NATO och b) ett medlemskap av detta skäl skulle skada trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken. Detta var enligt min mening en feltolkning av den sovjetiska inställningen. På sovjetisk/rysk sida såg man länge EG/EU som främst en byråkratisk ekonomisk samarbetsorganisation utan egen utrikespolitisk eller säkerhetspolitisk identitet. Det finns inga starka belägg för att man i Moskva kraftigt skulle ha motsatt sig ett svenskt inträde i organisationen före början av 1990-talet. Det var snarare så, att man redan på 1970- och 1980-talen i Moskva i sak insåg, att ett svenskt medlemskap inte skulle ändra den grundläggande säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa och att Sverige snarast skulle bli en modererande kraft i Unionen. Argumentet i den svenska debatten att Sverige av neutralitetspolitiska skäl inte kunde bli full medlem av Unionen hade sålunda inrikespolitiska orsaker och inte utrikespolitiska vad gäller förhållandet till Sovjetunionen/ Ryssland.
När Sverige och Finland 1995 blev medlemmar av EU uppfattades detta positivt av Ryssland utom på en punkt: Man ansåg i Moskva att Sverige och i synnerhet Finland borde ha gett Ryssland större handelspolitisk kompensation för att vi gick ifrån våra bilaterala handelsregimer med Ryssland för att ingå i EU:s gemensamma handelspolitik. På det utrikes- och allmänpolitiska planet närde man i Moskva 1995 förhoppningen, att Sverige och Finland med sin alliansfria säkerhetspolitik och sina erfarenheter av Ryssland skulle komma att utgöra en utjämnande och gentemot Ryssland förstående kraft i ett EU, som ställde allt större politiska krav på Ryssland.
Dessa ryska förhoppningar visade sig tio år senare vara orealistiska. I de allmänpolitiska och utrikespolitiska frågor, som numera dominerar relationerna EU–Ryssland, har Sverige kommit att inta en mer Rysslandskritisk hållning, på senare år tillsammans med de nya centraleuropeiska medlemsstaterna. Detta har vid några tillfällen lett till uttalad frustration på rysk sida. Att den grundläggande orsaken till stor del ligger i de inrikespolitiska förhållandena i Ryssland vill man inte så gärna inse i Moskva.
Problemen mellan Sverige och Ryssland ligger i hög grad i de olika verklighetsuppfattningarna, vilka i sin tur beror på den långvariga avsaknaden av personliga kontakter och den annorlunda utvecklingen av samhällena. Medan Sverigebilden i Ryssland länge har förblivit positiv, har Rysslandsbilden i Sverige nästan alltid varit negativ och nu mer än någonsin.
Följande är de viktigaste elementen i ryssars uppfattning om Sverige:
- Synen på Sverige som ett historiskt nära grannland, med vilket man lever i långvarig fred. Sverige är det land i Västeuropa med vilket Ryssland har de äldsta förbindelserna.
- Hög uppskattning av svenska industriprodukter och svensk kvalitet. De svenska varumärkena – Volvo, Scania, Ericsson, IKEA med flera – är välkända i Ryssland.
- Hos de utrikespolitiskt intresserade en tillfredsställelse över att Sverige vidmakthåller sin militära alliansfrihet.
- Hos alla dem som är engagerade i de stora samhällsreformerna i Ryssland: ett intresse för hur Sverige lyckats förena en effektiv marknadsekonomi med sociala trygghetssystem.
Detta är den grundläggande synen. Dock har under de senaste fem–sex åren den hårda svenska kritiken – från regeringens och medias sida – mot rysk inrikes- och utrikespolitik, inte minst i samband med det av Sverige initierade Östeuropeiska Partnerskapet samt Ukrainakonflikten, väckt irritation och lett till en del hårda och ofta sarkastiska uttalanden om svensk politik från ryska regeringsrepresentanter. Det förändrar knappast den positiva bedömningen av Sverige hos den ryska befolkningen. Om motsättningarna fortsätter och i ryska ögon förknippas med ett aktivt svenskt stöd för USA:s och Natos närvaro i Östersjöområdet, kan det dock leda till en mer negativ rysk militärpolitisk bedömning av Sverige, vilket skulle kunna få allvarliga säkerhetspolitiska konsekvenser för oss i händelse av en europeisk konflikt.
Den negativa Rysslandsbilden i Sverige beror på ett antal faktorer:
- Det var Sverige och inte Ryssland som förlorade krigen på 1700-talet och början av 1800-talet. Sverige kände sig också hotat av Sovjetunionen under det kalla kriget, varur ubåtskränkningarna utgjorde de sista utlöparna.
- Sovjetdiktaturen lever kvar i mångas minnen. En av symbolerna för detta är Raoul Wallenberg.
- Få svenskar har besökt Ryssland, snarast färre än under Sovjettiden. SAS flyger till exempel inte längre till Moskva.
- Efter en kortare period av eufori och sympati 1991–1994 har många svenskar upplevt att Ryssland förändrats till det sämre genom Tjetjenienkriget, Yukos-affären, konflikterna med de andra före detta sovjetrepublikerna – särskilt de baltiska staterna, Ukraina och Georgien – samt den bristfälliga mediefriheten och restriktionerna för oppositionspartierna.
- Det finns en utbredd uppfattning att Ryssland är farligt och dramatiskt, att brottsligheten och korruptionen ligger på en hög nivå, att man skall akta sig för ryssar och så vidare.
- Sedan Putin återkom till presidentmakten 2012 och konflikten om Ukraina utbröt 2013 har den svenska opinionens negativa inställning till Ryssland och särskilt till president Putin skärpts betydligt. En opinionsundersökning i Trans-Atlantic Trends 2014 visade att den svenska opinionen var den mest Rysslandsnegativa i hela Europa. Media, särskilt Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarredaktioner, har haft stor opinionspåverkan liksom alla de som agiterar för svenskt medlemskap i Nato.
I övrigt dominerar många stereotyper i svenskars av media påverkade bild av Ryssland, ett land som förändras snabbt och där det som var sant igår inte är sant idag. Enda sättet att åstadkomma en bättre ömsesidig förståelse mellan svenskar och ryssar är genom självsyn baserad på ett kraftigt ökat besöksutbyte. Rätt många ryssar besöker numera Sverige, men allt för få svenskar Ryssland. Visumtvånget med dithörande krångel utgör en kraftig hämsko. Det mest positiva och konstruktiva, som kunde göras mellan EU/Schengen och Ryssland, vore omedelbart införande av ömsesidig visumfrihet samt genomförande av frihandel. Förutsättningar för visumlättnader föreligger med säkrare ryska identitetshandlingar och så kallade återtagandeöverenskoemmelser – ändock dröjer ett slutligt avgörande. I avvaktan på detta borde Ryssland i eget intresse ensidigt upphäva sitt visumtvång för medborgare i EU och andra västländer, vilket en del andra före detta sovjetrepubliker har gjort.
Som medlem i EU deltar Sverige i utformningen av EU:s gemensamma utrikespolitik i förhållande till Ryssland. EU:s aktuella sanktioner mot Ryssland till följd av Ukrainakonflikten utesluter dock inte att Sverige, efter mönster av Finland, samtidigt vidmakthåller aktiva förbindelser med Ryssland på andra plan. Vi är ömsesidigt beroende av varandra här i Nordeuropa. Mycket skulle kunna göras från svensk sida för att såväl främja våra bilaterala relationer med Ryssland som bidra till Rysslands integration med övriga Europa; Finland i synnerhet men även Norge är goda exempel. I samband med detta är det viktigt att stärka kunskaperna om Ryssland i Sverige. Det finns en hel del kunskap utspridd på olika håll, men det skulle behövas en koncentration till ett riktigt centre of excellence för Rysslandskunskap i Sverige, som kunde bidra till att föra debatten framåt. Av samma motiv att förbättra den ömsesidiga förståelsen vore det angeläget att genomföra förslaget att upprätta ett särskilt Sverigeinstitut i S:t Petersburg som en mötesplats mellan svensk och rysk kultur i vid bemärkelse.
Ett försök till syntes
Sverige kommer alltid att leva i grannskapet av stormakten Ryssland med 15 gånger större befolkning och 35 gånger större territorium. Ryssland påverkar i hög grad Sveriges säkerhetspolitiska situation. Det är av livsavgörande vikt för oss att inte dras in i en militär konflikt med Ryssland till följd av ryska eller andra åtgärder. Vi har därför allt intresse av att Ryssland fredligt integreras med övriga Europa med gemensamma positiva beroenden på handelns och andra områden. Av samma skäl är det viktigt för oss att Ryssland utvecklas väl i demokratisk riktning med en välmående befolkning och blir en harmonisk nation, som lever i fred med sina grannländer. Och då bör vi bidra till detta, även om det kommer att ta tid. Den liberale ryske partiledaren Grigorij Javlinskij sade mig flera gånger att Ryssland inte kommer att befrias från sin sovjetiska mentalitet och bli ett normalt land förrän de generationer som är födda efter 1980 har kommit till makten i landet. Och då talar vi om 2020–2025.
Vi kan främja en positiv utveckling i Ryssland genom att inte enbart kritisera och försöka isolera den ryska regimen utan i stället stärka vardagssamarbetet med hela det ryska samhället och visa större förståelse för de svårigheter som har uppstått i övergången från den allenarådande sovjetiska statsmakten till en modern globaliserad liberal marknadsekonomi. En större anspråkslöshet i synen på Ryssland skulle komma väl till pass. Svenska politiker och journalister sitter inte inne med all sanning om vad som behöver förändras i Ryssland och om hur det bör ske. Vi har allt att vinna på ett närmare samarbete med det ryska samhället såväl på det mänskliga planet som vad gäller utrikespolitiken i dess helhet samt på de kulturella och ekonomiska områdena. Det är, i betraktande av våra gemensamma långsiktiga intressen, tragiskt att se, att Sverige numera utpekas som en av de mest Rysslandsfientliga staterna i Europa tillsammans med Polen och Litauen.
Till sist en kommentar till vårt säkerhetspolitiska förhållande till Ryssland idag. Ett isolerat ryskt angrepp på Sverige ter sig uteslutet. Det skulle inte medföra några säkerhetspolitiska vinster för Ryssland utan enbart kostnader till följd av vår och omvärldens reaktioner.
Vår reella hotbild är att på grund av den höga spänningen mellan stormakterna skulle en militär konflikt kunna uppstå i Europa, som i så fall även kommer att omfatta vår region och drabba Sverige.
För att i möjligaste mån förhindra att vi blir indragna i en sådan konflikt bör vi
- stärka vårt försvar så att det blir än mer krigsavhållande;
- bidraga till att minska spänningarna mellan stormaktsblocken och därigenom också risken för att en militär konflikt utbryter.
Anmärkning. – Texten går tillbaka på ett inledningsanförande vid ett ABF-seminarium i Stockholm den 7 januari. Författaren är före detta ambassadör, statssekreterare och krigsmaterielinspektör samt ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.