”Fredsskadad” kan man bli om man inte deltar i krig, enligt militärer som anser att det är alldeles bort i tok att stå utanför krigshändelserna. Sverige, som har stått utanför krig på eget eller närliggande territorium i två hundra år, är således ett ”fredsskadat” land, enligt örlogskaptenen Niklas Wiklund (”Den långvariga freden kan ligga Sverige i fatet”. Svenska Dagbladet 20/3).
Det har vant sig av med hotbilder till den grad att det inte längre äger ett försvar värt namnet. Och det är inte berett att rusta upp när vissa andra tycks göra det. Men Sverige har vid flera tidigare tillfällen ökat sin militära beredskap utan att ha varit direkt inblandat i krigiska företag. Så skedde under och efter andra världskriget, som land och folk till all lycka kunde hålla sig utanför. Det starka militära försvar som Sverige vidmakthöll under kalla krigets första decennier kunde inte motiveras av något akut hot mot landets säkerhet och integritet. Befolkningen var inte heller ”fredsskadad”.
När försvarspolitik under 1970-talet och framåt primärt blev industripolitik, undergrävdes successivt intresset för den allmänna försvarsförmågan, för att efter kalla krigets slut i stort sett avföras från den politiska dagordningen. Yrkesarmé och insatsförsvar innebar en drastisk förlust vad avser värnet om det egna territoriet. Däremot hände det att soldater blev krigsskadade och dödade på annat håll (Afghanistan).
Något politiskt ansvar för denna senare – ur ett nationellt försvarsperspektiv – ”överloppsgärning” har ännu inte utmätts. Det rörde sig om en äventyrspolitik som riskerade att sätta Sveriges säkerhet på spel. Det var en operation som gjorde att landet hamnade i farlig närhet av Natos krigsmål. Detta är någonting som inte bör upprepas. Då är det mycket bättre att ta risken med ”fredsskador”.
Den medelsförlust med åtföljande svaghet som under en följd av år drabbat det svenska militära försvaret har knappast med freden att skaffa. De flesta länder som deltog i andra världskriget har i lika mån tullat på sin nationella säkerhet och sin militära kapacitet. Också militäralliansen Nato är i dagsläget underfinansierad. Krig är en dålig skola för den som vill dra lärdomar för framtiden. Den som förlorar ett krig, och förödmjukas efter krigets slut, kan mycket väl vilja utkräva revansch. Inte minst från Nato-håll begicks efter kalla kriget stora misstag i detta hänseende.
För ett litet land som Sverige är detta ytterligare ett skäl till att inte uppslukas av militära allianser. Det har inte råd att skaffa sig fiender runt om i världen; det har föga anledning att moralisera över grannar och samarbetspartners. Ett starkt territorialförsvar måste det under alla omständigheter säkra sig – och detta utan att någon tar anstöt i onödan.