I sina memoarer skriver den erfarne amerikanske diplomaten William J. Burns om diplomatins förnyelse: The Back Channel. A Memoir of American Diplomacy and the Case for its Renewal (Random House 2019). Robert Cooper ger i The Amassadors. Thinking about Diplomacy from Machiavelli to Modern Times (Weidenfeld & Nicolson 2021) ett bredare perspektiv av ämnet, något även Henry Kissinger gör på över 900 sidor i boken Diplomacy (Simon & Schuster 1995). Samtliga dessa läsvärda böcker har ett stormaktsperspektiv.
Diplomati ur ett alliansfritt småstatsperspektiv ter sig något annorlunda, om man får tro svenska diplomaters memoarer. Här på sajten har vi tidigare uppmärksammat till exempel Anders Lindéns Diplomati och uppriktiga samtal (Se även referenser i slutet av anmälan.)
Anders Lindén har nu skrivit en ny bok i ämnet: Diplomati i praktiken. Fantasi. Empati. Förnuft (Carlssons 2021). Han har funnit att det finns en påfallande okunnighet om vad diplomater gör, det vill säga att ”lösa konflikter och gränsöverskridande problem som klimatförändringar, flyktingströmmar och pandemier”. Att utrikespolitik och diplomati är olika begrepp, men tangerar varandra, är en utgångspunkt i boken. Diplomati är ett smörjmedel. I boken Guide to Diplomatic Practice från 1917 definierar Ernest Satow diplomati som “användningen av intelligens och takt i hanteringen av de officiella förbindelserna mellan självständiga staters regeringar”. Och den amerikanske statsvetaren och realisten Hans Morgenthau ser diplomatin som ett ”främjande av det nationella intresset med fredliga medel”. Lindén refererar till den på sajten kände ambassadören Sven Hirdman, som kallat diplomatin för utrikespolitikens städgumma som ska sopa upp efter andras konflikter, känsloutbrott och dumheter. Man kan då gissa att svenska diplomater har haft bråda dagar den senaste tiden.
Lidén understryker att fred och säkerhet fortfarande är diplomatins kärna, ”men det har alltmer blivit fråga om att i bredare mening försvara och främja det egna landet och dess intressen”. Diplomatin ska samtidigt ”bygga förtroende och investera i en långsiktig relation”, påpekade den brittiske diplomaten Harald Nicolson. I boken citeras den tidigare svenske utrikesministern Hans Blix: ”Diplomati är så mycket mer än snirkligheter och snygga gångkläder [utan] att med lyhördhet och fantasi förebygga kontroverser, och om det inte går, att reducera eller lösa dem.”
Förutsättningarna ändrades i och med Sveriges inträde som medlem i EU. Arbetsbördan ökade liksom tidspressen. Samtidigt påstår Lidén att säkerhetspolitiken är mer central i huvudstäder som Washington, Moskva och London. Denna anmälare undrar dock om inte det säkerhetspolitiska tänkandet är mer decentraliserat. Det går väl inte en dag utan att vår försvarsminister uttalar sig om säkerhetspolitik.
Den multilaterala diplomatin har sin bakgrund i kongress- och konferensdiplomatin, som ledde fram till den Westfaliska freden 1648 och fick sin fortsättning genom Nationernas förbund och Förenta nationerna (FN). Här gäller det att övertala och bygga allianser för att få med sig flera länder på initiativ och att ställa sig bakom gemensamma ståndpunkter.
Det ska sägas att mycket i boken vänder sig mer till dem som har intresse av att göra karriär i utrikesdepartementet, men den ger även goda inblickar i vad som händer i Arvfurstens palats, vid Gustav Adolfs torg i Stockholm.
Svenska diplomater verkar ha tagit till sig Winston Churchills förmaning att ”ju längre bakåt du kan se, desto längre framåt är det troligt att du kommer att kunna skåda.” Medan Otto von Bismarck påstås ha sagt att ”det enda bestående elementet i säkerhetspolitiken är geografin”. I boken citeras även Henry Kissinger, som kanske har mest rätt av dessa herrar: länders utrikespolitik avspeglar ”alltid deras geografiska miljö och naturliga resurser, men framför allt är den fast förankrad i historiens mylla”. Och det speglar väl grunden för denna sajt: den tvåhundraåriga, framgångsrika svenska alliansfriheten.
Mycket i boken handlar om personer. Något sakregister finns inte, bara ett personregister. Författaren kallar USA:s tidigare säkerhetsrådgivare John Bolton för en ”tjur i en porslinsbutik”, vilket må så vara. Men att beskriva Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov som ett ”råskinn” är väl inte direkt diplomatiskt. Även om Ryssland brutit mot folkrätten i Ukraina, är Lavrov en skicklig politiker och diplomat.
Författaren är oklar när han beskriver president Barack Obamas kända röda streck i Syrienkriget, som denne senare backade ifrån. Var det det röda strecket som var fel, eller var det att han inte förverkligade hotet om väpnat angrepp om den syriska staten passerande det utlagda strecket?
Mer intressant är Lindéns beskrivning av hur Olof Palme och diplomaterna runt honom på 1980-talet förkovrade sig i studier av Koranen, vilket gjorde intryck på förhandlarna i konflikten mellan Iran och Irak.
Och råden i boken till framtida medlare är övertygande.
Avsnittet om tyst diplomati är läsvärt, och stycket om den åtalade och frikända svenska ambassadören Anna Lindstedt är sakligt.
Ett kapitel tar upp frågan om realpolitik eller värdebaserad utrikespolitik. ”I Finland ser man världen som den är, i Sverige som den bör vara”, brukar författaren – tidigare Helsingforsambassadör – beskriva skillnaden mellan länderna. Och fortsätter: ”För en mindre nation som Sverige, som saknar starka påtryckningsmedel, är det nödvändigt att förlita sig på folkrätt, moral och mjuk makt.” Vad det senare innebär förblir dock något oklart.
Denna anmälare saknar i boken ett omnämnande av den skicklige svenske diplomaten Sverker Åströms betydande insatser; se här. Inte heller den betydelsefulle svenske diplomaten och medlaren Rolf Ekéus finns upptagen i sakregistret; se här.