Sveriges förnämsta strävan som stat måste vara dess överlevnad. Den kan inte vara att stå på rätt sida i nästa stora krig, om det blir av, utan, om det inte lyckas oss och andra att förhindra det, att stå utanför. Försvarsminister Peter Hultqvists försäkran, i anslutning till den stora militärövningen Aurora, som genomförs tillsammans med ett antal Nato-länder, att vi inte har ”några offensiva ambitioner att gå till attack mot någon annan och annektera land”, känns därför något påklistrad. Vem i Jesu namn har påstått att Sverige skulle vara ute efter att annektera land? Frågan gäller tvärtom hur vi ska kunna var neutrala när någonting sådant kommer på tal, inte om vi ska gå med och dela på bytet.
Sedan Hultqvist tillträdde som försvarsminister, har det talats åtskilligt om ”samarbeten” som ett sätt att stärka vårt lands nationella försvarsförmåga. Men dessa ”samarbeten” pågår och utvecklas, utan att det står klart hur de tillnärmelsevis stärker denna försvarsförmåga på detta vis. Nästan ingenting i reda pengar påförs dess militära och civila infrastruktur som framförallt måste handla om manskap och folklig beredskap för ett eventuellt anfall; desto mer dådkraft går ut på att anpassa våra stridskrafter till Nato-standard. Men hur mycket defensiv strid talar vi då om? När Nato-styrkor trätt i aktion – i Jugoslavien, i Afghanistan, i Libyen – har det uteslutande varit fråga om offensiva operationer.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel har nyligen förklarat att Nato även fortsättningsvis bör kunna operera utanför sitt eget medlems- eller paktområde. För henne synes insatsen i Afghanistan alltjämt vara förebildlig; Jugoslavien och Libyen nämner hon ej. Vem tror sedan på allvar att Sverige som Nato-medlem skulle kunna ta Merkel och hennes likasinnade i upptuktelse? Ett tiomiljonersland mot ett åttiomiljonersland? Sveriges regering bör inte leka med elden utan dra lärdomar av gjorda misstag. Afghanistan var ett. Det så kallade värdlandsavtalet var ett annat uppenbart misstag, förberett av den föregående regeringen vilken avskaffade värnplikten, drog ned på försvarsanslagen och kallade fosterlandsförsvaret ett särintresse. Den sittande försvarsministern har velat stämpla dem som var och är däremot såsom desinformatörer. Det är inte trovärdigt; det är inte heller värdigt en medlem av Sveriges regering att säga så om aktade, oförvitliga medborgare. På denna sajt har vi anfört starka betänkligheter mot värdlandsavtalet, med sakargument och ur ett renodlat patriotiskt perspektiv. Detta är inte desinformation.
Vår nationella säkerhet har inte råd med flera sådana misstag.
Låt oss däremot gärna diskutera i sak.