Akademisering är en trend som har spritt sig till alltfler yrkesområden. Den verkar allmänt sett vara led i olika slags professionaliseringsstrategier. Idag kan man avlägga akademiska examina i måltidskunskap, det vill säga efter utbildning till kock. Även konstnärliga verksamheter har fått full universitetsstatus, och det går att doktorera i balett. Inom vårdsektorn flödar det över av disputerade sjuksköterskor. Forskningsanknytning är viktig som intellektuell markör och statushöjare.
Samtidigt vet vi att standarden på den undervisning som ges vid universitet och högskolor har sjunkit dramatiskt liksom det faktiska arbetsmarknadsvärdet av en investering i lång utbildning. Fackliga organisationer har länge klagat på överutbildning. Arbetsgivare inom privat sektor prioriterar ofta arbetskraft som de själva kan ge relevant utbildning i yrket. Högre utbildning torde vara en budgetpost som det går att skära i utan svårare samhällsskadliga konsekvenser.
Professionalisering som sådan är också antagligen en kraft som motverkar det som för inte länge sedan kallades livslångt lärande, det vill säga motivationen att under ett arbetsliv söka sig nya yrkesbanor. Allt för mycket kapital ligger bundet i professionstillhörigheten och vad det har kostat att nå dit. Professionsutbildningar är instrumentella och långt ifrån den ”liberal education” som gav det akademiska livet dess särprägel och som gjorde akademiskt utbildad personal användbar inom många fält av yrkeslivet.
Även militär personal utsätts sedan en tid tillbaka för akademisk träning, och man finner kaptener och majorer som ligger i selen för att få ut en magister- eller doktorsexamen och skriver uppsatser i olika ämnen. Akademiseringen av officerskåren följde på massnedläggningar av militära förband runt om i landet – inte sällan tog civila högskolor över kasern- och kanslihusbyggnader som då tömdes – och den krympande försvarsmakten gjorde sig av med befäl på olika nivåer genom tidigarelagda avgångar. Militärt ledarskap var starkt efterfrågat.
Så här kan det exempelvis heta i beskrivningen av en lärostol vid Försvarshögskolan: ”Professuren i krigsvetenskap med inriktning markoperationer och taktik är en nyckelposition för att, i samarbete med Försvarsmakten, fortsätta utveckla akademiseringen av officersutbildningen inom ämnet krigsvetenskap. Målsättningen är att bedriva högkvalitativ praxisnära forskning om taktik och markoperationer, för att utveckla officersprofessionens vetenskapliga grund och skapa en officersutbildning i världsklass.” I en aktuell utlysning av tjänsten heter det också: ”Den sökande ska ha dokumenterad förmåga att undervisa på engelska. Om den som anställs inte behärskar svenska vid anställningstillfället förväntas han/hon förvärva erforderliga språkfärdigheter under de första två åren av anställningen.”
Hur värdefull har denna ”uppgradering” av officersyrket med hänsyn till kvaliteten i kåren som helhet varit och kan den bli? En utvärdering av uppkomsten av och övergången till militära universitetsdiscipliner borde göras, varvid landets försvarskraft måste vara en central bedömningsparameter. Byråkratisering av det högre befälet (med andra ord en nedvärdering av truppföringskonsten och den ymniga förekomsten av skrivbordsgeneraler) ansågs tidigare vara ett problem. Håller akademiseringen på att bli det nu?