Tysklands nederlag i andra världskriget blev totalt. Under fyrtiofem år skulle det vara en ockuperad nation. DDR:s anslutning till Förbundsrepubliken blev en helt igenom fredlig historia. Först efter den tyska ”återföreningen” sågs krig igen på europeisk mark, på Balkan. När andra världskrigets strider var över i Europa, fortsatte de under några månader i Asien. Sedan kom kolonialkrigen och de gamla imperiernas fall, en utdragen process med följdverkningar in i vår egen tid.
Krossandet av Hitlerriket är en milstolpe i Europas historia, utan motsvarighet i förfluten tid. Efter de allierades seger återupprättades inte den gamla ordningen: kontinenten styckades mitt itu. Två militärallianser uppstod: Atlantpakten först, 1949, Warszawapakten efter Västtyskland inträde i Nato, 1955. Den senare upphörde efter en generation, den förra blev kvar. Terrorbalansen hade skapat stabilitet, om också temporär. Den efterträddes av kamp mot terrorister och separatister och krig för att åstadkomma regimförändringar.
Det finns nästan ingenting att vinna på krig. De har också blivit färre, i världsmåttstock, med krigen i Korea och Indokina som ruskiga parenteser. En orättfärdig fred kan vara att föredra framför krig utan hämningar. Kriget 1939–45 skördade långt fler offer än alla lägren före, under och efter. Det var erövringståget som utlöste det nazistiska utrotningsmaskineriet. Kommunismen kostade färre människoliv än den sovjetiska heroismen. Krigsförbrytelser begicks överallt. Krig förstör kulturvärden som under fredliga förhållanden är möjliga att rädda.
Därför är det så viktigt att se till att krig, i stor eller liten skala, försvåras – genom regelverk och överenskommelser som upplevs som någorlunda rättvisa. Sensmoralen av andra världskriget är att ingen kan få allt. FN-stadgans våldsförbud gäller för alla. Det är inte acceptabelt och inte tillåtet att gripa till vapen för en idé, en ras, ett särintresse av ekonomiskt eller annat slag. Så kallade humanitära interventioner har nästan alltid förlängt strider och ökat blodsspillan.
Andra världskriget var aggressorernas krig. De allra flesta länder drogs in i kriget genom att bli angripna. Endast stormakter gick med av egen vilja; i vissa länder insattes regimer som ville vara med på ett förväntat segertåg. Alla Sveriges grannar angreps och måste utstå grymheter av olika dignitet. Allra värst drabbad blev den judiska befolkningen i Baltikum under tyskt herravälde; ingenstans i Europa bedrevs morden på judar så besinningslöst och effektivt som i Litauen. Sedan kom Stalins hämnd. Den var orättfärdig.
Sveriges hållning var att inte få kriget på sig – från vilket håll det än kom. Den hade ett starkt stöd i folkopinionen. Neutrala Sverige kunde bli en tillflykt för finska krigsbarn, danska judar, norska motståndsmän. Det fanns inget krigsparti i landet, endast enstaka individer eller grupperingar som ville att vi skulle sluta upp på det krigförande Finlands sida (främst bland militärer) eller på västmakternas (som Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning). Därför slapp vårt land också uppslitande rättsuppgörelser efter kriget.
Vad som utbildade sig strax före och under kriget var en stark försvars- och motståndsvilja. Svenska folkrörelser, intressesammanslutningar och politiska partier bildade paraplyorganisationen Folk och Försvar. Ett hembygdsbaserat hemvärn tillkom, med rötter i det frivilliga skytteväsendet. Inhemsk försvarsindustri gynnades, och en militär upprustning kom till stånd, med hjälp av försvarsobligationer och reformstopp i den statliga budgeten. Under kalla kriget skulle det svenska flygvapnet komma att befinna sig på stormaktsnivå.
I Sverige bevarades den unga demokratin och rättsstaten. Det hade knappast skett om vi blivit krigförande eller ockuperade.
Allt detta var resultatet av medvetna, kalkylerande strategier. Det rörde sig inte om feghet, bara i ringa mån om undfallenhet. Finland säkrade efter krigshändelserna sin statliga suveränitet genom samförstånd med övermakten. Där var det fråga om en total omorientering och en återgång till 1800-talets småstatsrealism. Sverige behövde inte omorientera. Neutralitetslinjen stod fast, och alliansfriheten blev valet, sedan förhandlingarna om ett skandinaviskt försvarsförbund (mellan tre socialdemokratiskt ledda regeringar) spruckit.
Sverige har all anledning att fira segerdagen den 8 maj, även om vårt land inte deltog i krigshändelserna. Som historikern Alf W. Johansson uttryckt saken blev antinazismen och anti-antisemitismen ett slags basideologi i Sverige under efterkrigstiden. Hos oss hade ett Moskvastyrt kommunistparti inte det ringaste inflytande på den förda politiken, trots den prestige som Sovjetunionen åtnjöt efter krigsslutet. Viss jakt på kommunister förekom. Fascister lämnade man i fred; de kunde göra karriärer och till och med hamna i regering och statsförvaltning efter någon form av självkritik eller helt enkelt smartness.
En viktig faktor för sammanhållningen i det svenska samhället under svåra tider var folkhemspolitiken som Sveriges blivande ”krigsledare” Per Albin Hansson lanserade i ett ofta citerat anförande i riksdagens andra kammare 1928. Efter det turbulenta tjugotalet med många strejker och gulaschbaroners uppgång och fall inleddes kring 1930 en inkomstutjämning och ett klassarbete som skulle fortgå i ungefär ett halvt sekel. Då vidgades inkomstskillnaderna igen, samtidigt som angreppen mot statliga åtaganden i nyliberal (egentligen 1800-talsliberal) anda tilltog. Till slut avvecklades även statens ansvar för fosterlandsförsvaret.
Efter första världskriget skedde en militär avrustning med 1925 års försvarsbeslut. Avrustningen efter kalla kriget får dåtidens förbandsnedläggningar att förblekna. Då försökte man finna en utväg genom den kollektiva säkerheten inom ramen för Nationernas förbund (som USA och till en början Ryssland stod utanför). Idag försöker man kompensera den nationella oförmågan med partnerskap, samarbeten, deltagande i folkrättsstridiga utlandsinsatser, solidaritetsförklaringar, värdlandsavtal med mera. Lärdomarna från 1900-talets katastrofer har ansvariga politiker lagt på hyllan.
Det är ett ypperligt tillfälle för oberoende krafter att ingripa! Försvarsfrågan och frågan om vår nationella säkerhet och beredskap måste rimligen – inte minst mot bakgrund av erfarenheter från pågående coronapandemi – bli ett huvudämne i valet till Sveriges riksdag om snart två år. Det kräver att värnpliktsvänner och alliansfrihetens värnare ställer sina krafter till förfogande, inte nöjer sig med att vara åskådare och ruska på huvudet.