Det militära uttåget ur Afghanistan har klarnat sikten – men alltför sent. Demokrati kan inte införas utifrån med våld. Nu är frågan hur demokratierna bättre kan främja utveckling och medmänsklighet.
Svenska demokratikämpar, inte minst liberaler, har genom åren engagerat sig emot diktaturer och försökt påverka utifrån. Men 2003 gick det galet. Den liberala ledningen, Lars Leijonborg och Jan Björklund, påhejade av Per Ahlmark) stödde USA:s angrepp på Irak. (Medan centerledaren Maud Olofsson var emot kriget och även Göran Persson, efter tvekan.) […]
Lärdomen är tydlig från Irak och Afghanistan. För varje ny soldat skapades det tio nya motståndare, har det sagts. En undersökning har visat att USA sedan 1930-talet har gjort 16 försök att skapa regimförändring utifrån – endast fyra har lyckats (däribland Tyskland och Japan).
Nu behövs ett omtänkande från grunden. Både USA:s president Biden och FN:s generalsekreterare Guterres uttalar sig mot ”statsbyggande” utifrån.
Även FN-beslutet 2005 om Responsability to Protect, rätten för Säkerhetsrådet att gripa in mot en stat som hotar en egen befolkningsgrupp, har i praktiken fallit. Många, även jag, menade att principen var ett humanitärt framsteg. Angreppet på Libyen 2011 och kaoset därefter visade att principen inte fungerade. […]
Men man börinte förhasta sig. Som utrikesminister Ann Linde som snabbt utropade ”inte en spänn till talibanerna!”. Bistånd till utbildning och sjukvård måste fortsätta med vissa kontakter med regimen annars drabbas befolkningen katastrofalt, understryker Svenska Afghanistankommittén och norska Flyktingrådets Jan Egeland.
Men huvuddelen av stödet till folket bör gå till civila organisationer med erfarenhet – som Svenska Afghanistankommittén, Läkare utan gränser, Röda Korset och så vidare. Läs artikel