De baltiska staterna känner sig hotade, rapporteras det, och detta kan de ha skäl till. Deras självständiga existens är historiskt kortvarig. Estland och Lettland har i olika konstellationer legat under främmande överhöghet, vissa perioder svensk. Litauen, Europas sist kristnade folk, ingick under en tid i ett stort samvälde tillsammans med Polen, och polacker var länge ett ledande skikt i Litauen liksom den tyska adeln var det i Estland, Livland, Kurland. Nationsbildningsprocessen kom sent igång i dessa områden; de statliga institutionerna har inte haft särskilt lång tid på sig för att mogna.
De nämnda länderna, och särskilt deras judiska befolkning, dabbades också fruktansvärt hårt under andra världskrigets uppgörelser mellan Ryssland och Tyskland. Det är inte märkvärdigt om många människor där frågar sig om de än en gång ska bli utsedda till offer. Denna oro och ovisshet har dikterat deras nationella säkerhetsarrangemang. Hur klokt de har valt, kan bara framtiden utvisa. Till skillnad från Polen har inget av dessa länder någon gång spelat rollen av en ledande makt. Sinsemellan har de föga som binder dem samman – vare sig språkligt, kulturellt eller politiskt. Det gemensamma är erfarenheten av att ha varit en sovjetrepublik. Och nu: Nato-medlemskapet.
Det är visserligen föga som talar för att de baltiska staterna, inom en tidshorisont som går att överblicka, skulle bli anfallna, ockuperade och förlora sin självständighet. Men också ett inbillat hot, byggt på insikten om den egna sårbarheten, måste tas på allvar.
Inte heller Sverige är utsatt för något militärt hot. Ändå måste man förbereda sig på det värsta. Det klokaste vårt land och dess regering kan göra är att inte skapa ny osäkerhet och inte bidra till att höja risken för konflikter i vårt närområde. Beprövad militär alliansfrihet, återhållsam utrikespolitik och trovärdig försvarsförmåga är grundbultar i en sådan hållning. Stater har inga vänner; de bör inte heller utpeka fiender, och detta gäller i synnerhet den lilla staten, inklämd som den kan vara mellan stormaktsintressena. För den här linjen finns det uppenbarligen folklig accept i vårt land.
Parlamentet i den lilla balkanska staten Montenegro, en utbrytning ur före detta Jugoslavien, har nu ratificerat landets medlemskap i Nato, och saken är i och med detta i praktiken avgjord. Synbarligen har beslutet delat landet i två nästan jämnstarka läger, vilket knappast är en säkerhetspolitisk vinst ur någon aspekt. Men demokratiska spelregler och nationell suveränitet bör givetvis råda även i detta fall. Om en majoritet av landets befolkning går och fruktar ett angrepp från en större och mäktigare granne, kan detta tyckas vara en logisk utväg, även om en stat med långt under en miljon invånare aldrig kommer att vara militäralliansens högsta prioritet.
Ur ett ryskt perspektiv kan sådana här utvidgningar av motståndarlägret också uppfattas som hotfulla. Det räcker att det är fråga om övertolkningar eller inbillningar gränsande till paranoia. Också sådana duger till att göra propaganda av och till att motivera ökad militär aktivitet med. Den som flyttar fram positionerna, måste räkna med att motspelaren vidtar mått och steg. Ingen regering i Moskva skulle vara overksam, om Sverige eller Finland eller båda anslöt sig till Nato. Detta är elementär geopolitisk logik. Det är också därför som ansvarskännande politiker i dessa bägge länder har avstått från att pröva den utvägen. Och detta har de lyckats med, trots att de på sistone har haft en ganska stark generals- och medieopinion mot sig.
Nu verkar det emellertid som om den senare har lagt sig, eller åtminstone avtagit. För Sverige är Nato-spåret definitivt ett stickspår. Att anträda det skulle inte ge oss ökad säkerhet – det skulle förvisso höja spänningsnivåerna! Och det har vi inte råd med. En kraftig upprustning av vår totala försvarsförmåga, med möjlighet att mobilisera stora delar av den aktiva befolkningen i defensiv strid, kan av ingen utomstående betraktas med misstänksamhet. Det signalerar istället beslutsamhet. Det säger också att Sverige inte kommer att upprepa dumheterna i Libyen och Afghanistan. Vi kommer inte att bli någons lydstat.