Utgången av det amerikanska presidentvalet år 2020 påverkar nog endast i ringa mån Sveriges förhållande till USA. Förenta staterna är en stor och mäktig stat som vi alltid måste ha ett gott förhållande till, oavsett vem som där innehar regeringsmakten. Det gäller även vårt förhållande till andra stora makter. Relationen bör vara en av ömsesidighet. Stormakten kan inte bortse från den lilla staten – småstaterna är många – i sitt agerande. Den svenska statsledningens bedömning av USA:s krig i Vietnam och Indokina var inte avgörande men inte heller utan betydelse för hur detta krig avslutades, i detta fall till den stora maktens nesa.
Det är inte fel att säga, att den svenska regeringen utan större risk kunde framföra allvarliga synpunkter till regeringen i Washington, just därför att våra relationer var så pass konfliktfria och vårt samarbete och även våra affiniteter på det kulturella, sociala, ekonomiska och även militära området förhindrade allehanda missförstånd. Många ledande amerikanska politiker var uppriktiga Sverigevänner. Men något tvång för svenska politiker att inordna sig i USA:s planer för världsherravälde förelåg ej. Tage Erlander och Arne Geijer, ordförande i den västliga fackföreningsinternationalen, var inte Lyndons och Nixons lakejer, som FNL-aktivister ovist skanderade.
Fanns det i Sverige en djup stat, som ville gå längre och göra det goda – och ibland litet stökiga – samarbetet till ett vasallförhållande? Kanske. Men denna maktgrupp hade i så fall inga synbara inverkningar på den förda politiken. Den kan ha varit en bakgrundsfaktor, redo att gripa in när ett lämpligt tillfälle erbjöd sig. Några handfasta belägg för att det i grunden Amerikasinnade svenska ledarskapet skulle ha konspirerat med Sovjetunionen har heller aldrig förebragts. Svenska socialdemokrater – som i nästan obruten följd innehade regeringsmakten mellan 1932 och 1976, under andra världskriget den ledande kraften i samlingsregeringen – var de effektivaste förföljarna av Kremlstyrets reella eller potentiella agenter i Sverige. Detta uteslöt inte att vi hade eller eftersträvade goda förbindelser också med den röda stormakten.
Detta var en balansgång. Denna balansgång kan kallas neutralism, men den föranledde aldrig den svenska statsledningen till undfallenhet. Den var heller inte en tredje ståndpunkt, eftersom den överväldigande majoriteten av svenska opinionsbildare, beslutsfattare, myndighetspersoner och militärer, liksom svenska folket som helhet (genom sina preferenser uttryckta i allmänna val), ville fortsätta att ha sin hemhörighet i en västlig statsgemenskap snarare än i en östlig. Men detta innebar inte, att man allierade sig med den ena eller den andra sidan. Enskilda individer och kotterier hade möjligen önskat annorlunda. De fick inte sin vilja igenom.
Under kalla kriget var neutralismen statsdoktrin. När kalla kriget upphörde, började olika svenska regeringar att tulla på beprövade grundsatser. Afghanistan 2001 blev ett systemskifte. Ohotat ställde sig Sverige under den främsta stormaktens ledning i ett angreppskrig, som ännu inte har tagit slut. Mera kom. Dessa krigsdeltaganden betydde, att Sverige försämrade sina relationer till andra stater, inte minst i tredje världen. Vårt förhållande till USA övergick från ömsesidighet till beredvillighet. Denna övergång har inte på allvar blivit föremål för diskussion och ordväxling i det svenska samhället. Sak samma gäller den animositet gentemot en av våra närmaste grannar, Ryssland, som blev officiell svensk hållning med regeringen Löfvens tillträde 2014.
I själva verket finns det få exempel på svenska ställningstaganden som har avvikit från den amerikanska utrikespolitiken sedan millennieskiftet. Mest flagrant, ur ett småstatsperspektiv, är nog uppslutningen kring Washingtons sanktionsregimer, en form av ekonomisk krigföring som riskerar att urholka trovärdigheten i vår traditionellt alliansfria hållning. Detta kan komma att visa sig synnerligen ovist, eftersom Förenta staterna otvetydigt är en världsmakt på nedgång och vi i det långa loppet kan bli straffade för en alltför långt gången följsamhet. (Se här Göran Therborn i Aftonbladet om den västliga sfärens tillbakagång) Goda relationer får inte vara detsamma som ja-sägeri. Goda relationer måste bygga på ett stort mått av självständighet å ömse sidor och en förståelse för att bedömningar kan skifta med hänsyn till inblandade intressen.