Under sina åtta år som FN:s generalsekreterare hade Hammarskjöld många skepnader. Han var predikanten av internationalismens höga visa i sina tal, den skarpsinnige juristen när han benade ut förutsättningar och former för olika FN-insatser, den både visionäre och handlingskraftige ledaren av FN:s krishantering och den förslagne operatören bakom de politiska kulisserna.
Hans komplexitet upphör inte att förvåna. Han intresserade sig tidigt för avkoloniseringen och FN:s nya medlemsstater i Afrika och Asien. Ja, hade han sagt 1960, det var för deras skull som han inte hade rätt att avgå. Samtidigt kunde han beskriva Kongo som ”en politisk bordell” och som ”landet ingenstans”.
Man kan av gängse Hammarskjöldanalyser lätt få intrycket att den röda tråden i hans FN-gärning var principfasthet och kamp mot stormakterna. Men det var snarare precis tvärtom. De begrepp som bäst beskriver hans hållning som FN-chef är pragmatism och västorientering. Det var samma inställning som hade kännetecknat hans insatser i svensk politik efter det andra världskriget. Erlander själv hade beskrivit Hammarskjölds linje som västorienterad. […]
För Hammarskjöld som cold war liberal stod frågor om demokrati och diktatur, om frihet och förtryck, i blickpunkten. Generalsekreteraren Hammarskjöld sköt dessa frågor åt sidan. Han gjorde inte antikommunismen till en styrande princip för sitt handlande. Då skulle han inte ha blivit långvarig som FN-chef. Det var FN-stadgan han hade som rättesnöre, inte sitt personliga värdesystem. […]
Fröhlich har även brottats med Hammarskjölds nedprioritering av arbetet med mänskliga rättigheter. Han misstänker med viss rätt att detta inte var en administrativ utan en politisk fråga. Han hänvisar till att Hammarskjöld till sin medarbetare John Humphrey ska ha sagt att han egentligen ville ”kasta ut (FN:s båda) människorättskonventioner genom fönstret”. Detta är vad Humphrey påstår i en bok om sin tid i FN. Om Hammarskjöld verkligen sade så, och om det skedde i stridens hetta eller inte, kan vi inte säkert veta. Men oavsett hur det var med den saken, vet vi att Hammarskjöld var besvärad av att arbetet med mänskliga rättigheter tenderade att fastna i systemskiljande frågor om frihet och förtryck och därför ofta blev ideologiskt laddat. Detta kunde, tyckte han, komplicera den offentliga balansgång mellan öst och väst som han såg som en förutsättning för sitt eget politiska arbete. Läs artikel
Anm: Diplomaten och den tidigare ambassadören Staffan Carlsson har skrivit boken ”Helgon och maktspelare – Dag Hammarskjöld som politiker”.