Kriser rycker undan illusioner. Om vi föser undan alla gissningar, teorier och rykten återstår nakna fakta; att ställd inför en stark militär har ett land bara två val – krig eller diplomati. Diplomati är ett finare ord för att kompromissa, att ge bort något. […]
Med en så brutal påminnelse om nyktra fakta i vår region, behöver Sverige se över sin egen situation. Ensamma kan vi aldrig vinna i längden mot ett större land, det vet vi. Vi är beroende av att andra hjälper oss. Försvars-Sverige har grunnat på det svenska läget en tid redan. Den diskussionen måste ut till oss andra också.
Sedan 1950-talet har Sverige litat på att USA skulle rädda oss. Det var nog alltid lite av en chansning. Men så länge vi delade tänkt fiende med USA, alltså så länge USA såg Sovjetunionen som sin största fiende på jorden, var oddsen hyggliga för att vi faktiskt skulle räddas. […}
Detta är den europeiska säkerhetsordningen som vi har levt med sedan andra världskriget. Den är inte förhandlingsbar, säger statsministern. Men det bestämmer förstås inte Magdalena Andersson. Det gör den som har militär att sätta bakom sina ord, USA:s president.
Om vi inte är trygga med denna säkerhetsordning där svensk säkerhet vilar på sittande amerikansk presidents välvilja, måste vi uppfinna en annan. Ukraina visar oss att vi måste kunna backa upp den med militär. Svensk militär, nordisk militär, europeisk militär eller amerikansk militär. Läs krönikan