Det här är måndag eftermiddag. I morgon går färden till Baltikum. Överfart från Karlshamn till Klaipeda. På radionyheterna sägs att det litauiska försvarsdepartementet noterat ovanligt många ryska överflygningar i Östersjön förra veckan. Jag blickar upp från min läsning. Genom hela senaste numret av London Review of Books (vil. 40:11; 7/6 2018) löper en artikel av Andrew O’Hagan, om eldsvådan i Grenfell Towers vid den här tidpunkten förra året. Den är resultatet av en massiv journalistisk undersökning.
Och den stör mig. Också jag som har arbetat journalistiskt och är inställd på att medierna nästan alltid rapporterar sin sanning blir störd av det O’Hagan skriver, för jag har tagit mycket av det vi då ”fick reda på” för givet. Till exempel att de lokala myndigheterna i The Royal Borough of Kensington and Chelsea uppträdde passivt i räddningsarbetet – detta var ändå en rik, Tory-styrd stadsdel och invånarna i höghuset mestadels fattiga människor med rötter i utlandet. Stadshuset, ”the council”, tog lätt på katastrofen. Så var ingalunda fallet.
Fallet var att medierna hade bestämt sig för att det var så, och det spelade i detta sammanhang absolut ingen roll vad dessa hade för färg eller för uppdragsgivare. En parlamentsledamot från denna överklassvalkrets (Labourkvinnan Emma Dent Coad), överraskande invald i underhuset till följd av Jeremy Corbyns nästan-seger tidigare samma år, gjorde partipolitik av saken och fick journalisternas öra. En korrespondent för nyhetsbyrån AP sände visserligen ut ett längre telegram som beskrev de lokala tjänstemännens slit och hängivenhet för att komma överlevande, utlämnade människor till undsättning – dessa behövde någonstans att bo, mediciner, tröst – men endast på undanskymd plats i The Times ingick delar av hans artikel. I övrigt: ett orkestrerat tigande.
Detta var kampanj. De konservativa skulle ha stryk, efter Mays katastrofval. Man ser nu i efterhand hur falskt och cyniskt tidningar och etermedia gick till väga. De hade bestämt sig i förväg. Man ville ha så många omkomna som möjligt, gärna 400 stycken. Empati ska vi inte tala om.
Jag kastar O’Hagans artikel på golvet. Egentligen vill jag inte veta mer. Det hela är mycket smärtsamt. Man gjorde en story – en story – av en väldig mänsklig tragedi. Jag borde ha genomskådat detta. Nyhetsförmedlingen vid den här tiden svämmande över av indignation över Donald Trumps många ”fake news”. Man slog sig för bröstet. Jag visste hur ihåligt detta var. Ändå gick jag på bluffen om höghusbranden, hur kommunaltjänstemännen misskötte sig.
Nej, jag tar upp LRB igen. O’Hagan har åtskilligt annat att berätta, men fortsättningsvis läser jag okoncentrerat och förargat. Bluffreportagens tid är här och nu. Jag ska hålla mig borta en vecka från sajten. Vi får se hur många ryska flygplan som kommer att störa vår resa. Litauen planerar att bygga ett två meter högt stängsel längs gränsen mot Kaliningradenklaven, stod det för ett och ett halvt år sedan i tidningen . Vi får se hur långt man har hunnit. Inte bara Trump gillar stängsel.