”Det finns en plats på jorden,/där solen aldrig ler./Det platsen heter Boden,/och dit vill jag aldrig mer.” Men förvånansvärt många återvänder någon gång till den gamla garnisonsstaden där de gjorde lumpen. Förändringarna är påtagliga. Anders Björnsson, en av sajtens utgivare, gjorde en resa ditupp den gångna helgen.
Det började med ett besök i domkyrkan och stiftsgården. Hans Stiglund, biskop i Luleå, tjänstgjorde som värnpliktig personalvårdsassistent under det år jag gjorde min militära grundutbildning vid A 8/Fo 67 i Boden. Jag var kompaniassistent och representerade befälseleverna i regementsnämnden. Erik G. Bengtsson, sedermera arméchef, var en barsk ordförande som vid ett tillfälle kommenderade ”sittande bord”, när soldaterna önskade lämna ett sammanträde i protest mot någonting.
Det förekom fighter av olika slag på den tiden, när vi ännu hade ett brett folkförsvar. Rekryterna var inga mesar, men inte heller vad man kallar stridisar. Nå, Stiglund, han satt med vid de där sammanträdena för si och så många decennier sedan, det minns han väl. Vi upplevde en del dramatik då. Man demonstrerade med facklor för att få kompensation för vakt och beredskap. En av soldaterna på närbelägna gruppchefsskolan – de skulle bli stammisar – sköt sig. Själv höll jag på att frysa ihjäl efter att ha kört på en ren med kronans spröda DAF, en bil för personbefordran: kylarna gick sönder.
Nu infann sig ett tjugotal före detta befälselever för att ta reda på hur Norrlands försvar ser ut och vad det har blivit av kamratgemenskapen. Där fanns advokater, revisorer, någon politiker, egna företagare, en kyrkoherde, en uppfinnare, en tandläkare, en taxichaufför, en universitetsman, en ICA-handlare, en arbetslös, en börsdirektör, en snickare… Några har senare gått ur tiden – en som dog cirka två veckor innan han skulle disputera på en avhandling om småfåglar, en annan som blev teaterdirektör men först åkte till Prag för att utbilda sig till pantomimskådespelare, fast det lyckades inte så bra, stod det i en runa, för han pratade mest hela tiden.
Framtida teatermannen var närskyddschef. Vi andra lärde oss att skjuta med 10,5 cm haubits m/40. Själv krigsplacerades jag i fort 1, Rödberget, där man sköt med fast fartygsartilleri (8 och 12 cm). Mina närmaste överordnade var en lagman och en teknisk attaché; en av signalisterna i staben som jag basade för var min egen hyresvärd. Det är det enda fortet i Bodens fästning som har överlevt – numera som museum. Vår gamle plutonchef, pensionerade majoren Ralf Adolfsson, guidar där för intresserad allmänhet. Han lärde oss pjäsdetaljer och snabbhet på en plats som kallade Lusharpan. Där var hett och mygg. Rödbergsfortet i sig kan betraktas ett socialt mikrokosmos. På hjässan har jag varit med om en fältgudstjänst. Stridsledningscentralen, där jag var något slags chef, lät som en intellektuell bikupa. Ryggraven bevakades av en argsint hund. En gång kom blivande ÖB Bengt Gustafsson på visit. På vägen upp hade jag sällskap med en finne som gjorde lumpen på I 19: regementets huvuduppgift var att vakta forten.
Sedan fick vi en demonstration av arméns nya stolthet, kanonen Archer, med alla tekniska finesser, under ledning av majoren Anders Rönnqvist, också han tillhörig vår grupp av forna befälselever. 12 stycken av dessa pjäser, kaliber 15,5 cm, finns i Boden idag. Målet är att ha 24. Inga andra finns i landet. Några har varit ute och turnerat i Nordnorge men utan att få avfyra några skott där. Allt annat – gammalt men fortfarande funktionsdugligt – artilleri har försvarsmakten gjort sig av med. En kolossal materialförstörelse, vilken har löpt parallellt med tömningen av alla förråden med ammunition och förnödenheter.
Vår kompanibyggnad på kaserngårdens kortsida har blivit ett försvarsmuseum. Logementen är knappast urskiljbara bakom utställningsskärmarna. Min säng på luckan skulle två dagar efter utryckningen övertas av Bodensonen och Poltavamannen Peter Englund. Överstelöjtnant Thomas Lindell, som har lett Nato-strider i Afghanistan, visar runt i lokalerna där han som ung tjänstgjorde på e-plutonen.
Rönnqvist, skolkamrat med Englund, körde en svart Rolls Royce och visade upp Artillerimässens stolthet: Wennerlings bataljmålning över Völkerschlacht utanför Leipzig i oktober 1813, med kronprins Karl Johan som befälhavare, det enda slag på främmande mark där svenskt artilleri (A 3) har deltagit. Tavlan är värderad till en och en halv miljon kronor, dubbelt så mycket som en precisionsskjutande Archer-granat, Excalibur, tillverkad av Bofors, kostar, konstaterade någon. Den kan nå fem mil.
Tredje dagen är det nationaldag. Vi sitter på en gatuservering framför stadsparken i Luleå, där firandet förbereds. Ingen musikkår ännu – kommer den att infinna sig? I Boden skjuts salut 13.00. Våra samtal spänner över yrkesgränser. Man finner ingen som helst sympati för riksdagsbeslutet att lägga allmänna värnplikten på hyllan. För oss var dessa tolv månader inget bortkastat år. En enda av de inkallade straffade ut sig genom insubordination. Det formades sammanhållning, vänskaper, kollektivitet. Bodens garnison och fästning var samtida med den nya härordningen 1901 som införde värnpliktsarmén. Befästningarna hade säkert gjort sitt efter närmare ett hundra år. Men när garnisonen krympte till oigenkännlighet, var det inte följden av ett militärpolitiskt övervägande, utan av ett samhällsekonomiskt.
När jag sedermera muckade från kadettskolan, var tanken att jag skulle dras in i ett forskningsprojekt för att utreda just samhällsekonomiska effekter av att lägga ned fredsförband. (Fast personalkontrollen satte stopp för mig.) Då var frågeställningen närmast utopisk; idag är den dystopisk. Vad lever man av i Boden, när sjukhuset är borta, järnvägen och garnisonen hårt bantade? Det får bli en fråga att få ett svar på under nästa resa hit upp till övre Norrland. Mellan Boden och Stockholm är hemvärnet idag vårt enda markförsvar. Jag tänker mig att hemvärnet är nutidens skarpskytterörelse. Ur den växte folkförsvaret en gång fram.