Vi har genom flera inlägg tagit upp risken att Sverige vid ett Natomedlemskap dras med i en stormaktskonflikt på Nordkalotten och i Arktis.
Norska regeringen är också oroad av stormakternas kapprustning i norr. Även om man förordar ökad norsk militär närvaro pekar man på nödvändigheten att på olika sätt dämpa spänningarna.
Andra norska försvarsdebattörer, bland annat två medlemmar av försvarskommissionen, har nyligen i en artikel i norska Strategem den 13 februari ivrigt argumenterat för att Norge tillsammans med Sverige och Finland, då dessa länder blir Natomedlemmar, skall läggas in under ett gemensamt amerikanskt kommando med bas i Norfolk, Virginia. Norge har redan inlemmats under det kommandot och från det högkvarteret utgår den nyuppsatta Second Fleet och andra marina enheter med uppgift att patrullera de arktiska farvattnen. Författarna önskar ett förpliktigande operativt samarbete i regionen baserat på en ”nordisk stridsidé”.
Det som tidigare var Natos nordliga flank var efter kalla kriget ett lågspänningsområde. Detta område skulle vid ett svenskt och finskt medlemskap komma att bli en front mot Ryssland. Författarna till artikeln anger att den lösningen för de tre nordiska länderna redan diskuteras på högsta nivå i norska statsledningen och att det där finns en grundläggande enighet i synen kring frågan om vilket av Natos kommandon som bör väljas. Försvarskommissionen har norska regeringens mandat att ge förslag på strategiskt vägval.
Det står klart för alla bedömare, oavsett var man stå i frågan om kommandostrukturen, att Natos utvidgning med Sverige och Finland kommer att öka spänningarna i norr. Ryssland kommer att se förändringarna som ett potentiellt hot mot sina strategiska baser på Kolahalvön och sannolikt vidta ytterligare åtgärder för att skydda dem. Med Östersjön som mer eller mindre ett innanhav för Nato kommer den strategiska betydelsen av Kolahalvön att öka för Ryssland.
Den norska underrättelsetjänsten varnar också för att trycket på Norge från Rysslands sida kan komma att öka om Sverige och Finland går med i Nato.
Samtidigt ger man en mer dämpad bild av de direkta hoten just nu och tonar ner betydelsen av Ukrainakriget för läget i norr. Till norska NRK säger chefen för tjänsten att antalet ryska flygningar på Kolahalvön är i stort sett som tidigare.
Man förväntar sig att de ryska luftstyrkornas aktiviteter kommer att vara som normalt med rutinmässiga övningar: patruller med strategiskt bombflyg och luftförsvarsövningar.
Ryska Nordflottan kommer att fortsätta rutinmässiga övningar i Barents hav och ubåtsoperationer kommer att genomföras i Nordatlanten. Markstyrkorna på Kolahalvön har fått känna av kriget i Ukraina genom att betydande trupp överförts till krigsskådeplatsen.
Det finns uppenbarligen nyanser i uppfattningen av läget bland de norska makthavarna och försvarsanalytikerna.
Norska regeringen är hårt uppbunden till USA men ser med oro på rustningarna kring Arktis och Nordkalotten. Man förstår nog att faran finns att Norge som småstat dras in i ett stormaktspel som inte är i landets intresse utan istället innebär väldiga faror.
För Sveriges del borde det också stå klart att det vid ett Natomedlemskap inte ligger i vårt intresse att direkt underställas USA-kommandot i Norfolk. USA styr visserligen det mesta i Nato, men uppe i norr är det än tydligare att USA, som har kärnvapenstrategiska intressen där, står i skarp och ökande motsättning till Ryssland, som har motsvarande kärnvapenintressen i regionen.
Det ligger inte i vårt intresse att markera militär närvaro i Arktis genom patrullering och övervakning av luftrummet, och det är ett förhållande som inte ändras av om vi uppträder ensamma eller tillsammans med Norge och Finland.
En svensk försvarsopinion borde verka för att Sverige istället stärker det egna nationella försvaret. Ingen annan än vi själva kommer att stå som garanter för att vi har ett försvar som kan värna det egna landet, och det oavsett vilka allianser vi är med i.