Den norske generallöjtnanten Robert Mood avslutade sin militärtjänst 2016, efter att under nästan 40 år ha haft ledande befattningar för Norge, Nato och FN. Nu är han rådgivare och föredragshållare. Robert Mood utgav i år på förlaget Cappelen Damm boken Ansvar. Ledelse er ingen popularitetskonkurranse.
Boken skildrar Robert Moods inledande karriär, men blir intressant först i samband med skildringen av Kosovokriget i Jugoslavien: ”NATO gikk til krig mot Jugoslavien 24. Mars 1999 med kodenavnet Operation Allied Force, for att beskytte Kosovo-albanerne mot flere overgrepp.” (s. 70) Norges 1000 ”vernepliktige” soldater anlitades på korttidskontrakt, och Robert Mood anser sig vara överbevisad om att värnpliktiga kan användas på ett sätt som ger ”fullgod operativ evne”.
FN skulle, uppger Robert Mood, vara den organisation som skulle samordna alla aktörer ”i en helhetlig innsats”. Men det var Nato som ”dikterte spillreglene” (s. 86). Han påpekar dock att det inte var fråga om en FN-operation, men KFOR:s ”suksess [blev] til suksess for FN”.
Robert Mood finner att samarbetet med de svenska och finska bataljonerna fungerade bra, och han ser inget hinder för ett utvecklat samarbete med de nordiska länderna, för att reducera Norges totala avhängighet av USA: ”Når situasjonen og økonomien tvinger på oss en mer pragmatisk debatt om hvordan vi skal klare å sikre et relevant forsvar i framtiden, er denne erfaringen et nyttig utgangspunkt.” (s. 91)
Någon folkrättslig analys förekommer inte i boken, bortsett från ett avsnitt om ”krigens folkerett”, det vill säga hur bland annat militären får bruka sin makt (s. 167 f). Här kan hänvisas till boken Lagen mot krig (Celanders Förlag 2013): ”Bombningarna saknade stöd i folkrätten och utgjorde ett öppet brott mot FN-stadgans våldsförbud” (s. 70).
Författaren fortsätter med ett kapitel om Afghanistan, där han noterar att ”tross av den enorme innsatsen som blev lagt ned i det politiske projektet Afghanistan, haltet fragangen tidlig”. Något förvånande påstår Robert Mood, att Afghanistans framtid är knutet till Natos framtid och till västs säkerhet (s. 102). Kan det inte vara tvärtom, frågar man sig, det vill säga att kriget där ger incitament för terrorism i väst? Men anledningen till att norska trupper befinner sig där är att ”Vi stiller opp når USA ber om det […] En ganska naiv tankegang”, då en ”eventuell støtte til Norge fra NATO og USA vil i stadig større grad komme hvis det er i USAs egeninteresse, ellers ikke” (s. 103).
Författaren är öppenhjärtig när han avslutar kapitlet med att ”vi reelt sett har gitt opp og bare fortsetter å stå i Afghanistan for å hindre at prestisjenederlaget gir NATO banesår [ärr för livet]”.
Robert Mood har goda kunskaper om läget i Mellanöstern, och flera kapitel handlar om detta, men tyvärr tar han upp interventionen i Libyen endast kortfattat (se vidare Lagen mot krig, s. 112 ff). Han påpekar dock på s. 130, att bland annat flygbombningarna över Libyen utgjorde ett hinder för Kofi Annans förslag om en fredlig lösning av motsättningarna i Syrien. Och därtill menar han att ”Vesten tøyde sikkerhetsrådets R2P-mandat i Libyen til at styrte Gaddafis regime” (s. 206). (Om R2P, se Lagen mot krig, s. 25 ff)
Boken handlar mycket om militärt ledarskap. Men också om Norges framtida försvar. Den är väl värd att läsa.