Den nuvarande politikergenerationen i Sverige ter sig sällsynt svag, och frågan är, om vi har haft en svagare i landet sedan hattväldet (1738–66). Detta utlöste krig med Ryssland (1741–43) och drog riket in i det europeiska sjuårskriget (1756–63). Det var korrupt (subsidierades av Frankrike), skapade en liten klass av stenrika borgare (Skeppsbroadel, den tidens ”oligarker”) och förföljde politiska motståndare genom utomlegala processer (så kallade ständerkommissioner).
Allt detta utspelade sig under en epok i svensk historia, som går under beteckningen Frihetstiden. Den politiska makten utövades av ett gäng politiska kamarillor (i riksdagens sekreta utskott). Vad ska man kalla vår tid? Också den går synbarligen i frihetens tecken – frihet från folkligt inflytande över politiska beslutsprocesser. Kulturskribenten Jens Liljestrand å sin sida känner ”lättnad och stolthet”, efter det socialdemokratiska beslutet att ansöka om Nato-medlemskap, över att vi nu får ”ta plats bland västvärldens fria, demokratiska nationer” (Expressen 16/5).
Det finns de som, på goda grunder, anser, att vi har befunnit oss där i gott och väl ett århundrade, under det att många i Nato-klubben inte har gjort det. Fast Liljestrand håller inte med. ”Känslan att vi snart, äntligen, är hemma”, skriver han. Var vi under tiden fram till dess? Vi höll oss utanför de storpolitiska konfrontationerna, och det borde vi ha gjort på 1700-talet också. Vi hade periodvis, efter andra världskriget, jordklotets fjärde största flygvapen. Skulle det ha försvarat något annat än ”den fria världen”? Vi praktiserade folkstyre.
Historien skrivs om, nutiden förvrängs. De intellektuellas vilja att spela maktens spel har sällan varit så ogrumlad som idag. Den djupa staten (diplomater, generaler, självutnämnda experter, för allmänheten okända statsrådsämnen, såsom Ann Linde länge var) har under Nato-kampen framträtt tämligen oblygt. Media har samfällt säkrat den psykologiska beredskapen för ett ja. Ett stråk av Nordkorea har insmugit sig i diskussion (omskrivs ”dialog”, i praktiken diktat) och beslutsfattande. Riksdagsfolket antecknar lydigt. Samma psalmverser, inte en originell tanke.
Statsråd som har lidit nederlag sitter kvar – under Frihetstiden licentierade man dem i alla fall (de hette riksråd då). Ja, mösschefen Arvid Horn ville fred med Ryssland – han licentierades mycket riktigt. I vår moderna frihetstid har de, som velat ha ett normalt förhållande till denne granne, inte kommit i närheten av taburetterna. Och våra professorer (akademiska ”experter”) går i härnad, rädda om sina forskningsanslag. Föreningsfriheten (förslag om partiförbud!) och pressfriheten (lag om utlandsspionage!) hotas. Se hur vi har hanterat Julian Assange!
Väldigt uppmuntrande.
Under Frihetstiden var riksdagspolitiker från Finland ofta en återhållande kraft mot den svensk-överhetliga krigsivern och revanschismen. Från östra riksdelen kom också tidigt-demokratiska impulser (Peter Forsskål, Anders Chydenius). På den punkten har det ändrat sig. Finland slår nu in på en konfrontatorisk väg. Den politiska klassen där vill ha konsensus först, debatt möjligen sedan – men i slutna rum. En nykekkoniansk anda lägrar sig över republiken. Sverige har inte kunnat motstå Finland, brodern: hur ska vi då kunna göra motstånd mot en fiende?