Lotta Gröning skriver insiktsfullt i antologin Försvaret främst (Celanders 2015): ”Sverige kan bli indraget i en konflikt och därför förutsätter alliansfriheten ett starkt försvar, och det har vi inte idag.” Och därefter frågar hon: ”Ska Sverige verkligen ha en krigsorganisation istället för en fredsorganisation?” En mycket träffande fråga! ”Ett starkt folkförsvar tillsammans med alliansfriheten har hittills fungerat bra”, menar hon. Var finns våra västsvenska politiker numera i denna fråga?
I Västsverige konstaterade civil och militär fackkunskap med stöd av GP:s ledarredaktion under det kalla kriget i en genomarbetad analys att ett ”folkförsvar med allmän värnplikt” gav mycket god krigsavhållande effekt.
Då befann sig USA/Nato väster om Sverige. Nu finns Nato öster om Sverige, med utgångsläge i Östersjön. Ryssland är till stor del instängt i Östersjö-området. Båda avskräckningsmakterna, USA och Ryssland, har ett gott skydd av det alliansfria Sverige. Framförallt får Ryssland ett gott skydd av sin militära handlingsfrihet mot huvudantagonisten USA/Nato som behärskar stor del av Östersjön och har sin möjliga handlingsfrihet och styrketillväxt på Atlanten. Varför skulle Ryssland anfalla Baltikum, Gotland och äventyra sin handlingsfrihet samt via svenskt territorium medge avsevärt ökad offensiv kraft åt huvudmotståndaren USA/Nato?
Det är viktigt att riksdagsledamöter sätter sig in i Sveriges viktiga militärstrategiska läge med skydd åt samtliga kringliggande stater. Självklart utgör Östersjön ett viktigt område men långtifrån så viktigt som hela det vidsträckta svenska markterritoriet inklusive Västerhavet.
En kvalificerad grupp i Krigsvetenskapsakademinen, ledd av ”krigsmakarna för anslutning till Nato”, före detta ordföranden i Svenska Atlantklubben, överste Bo Hugemark, och generalmajor Karlis Neretnieks, har skapat ett projekt, ”Nationell strategi för närområdet”, med scenarier som innebär att Sverige ska bilda förtrupp till Nato och anfalla över Östersjön mot Baltikum där ryssarna ställt till med oreda. Samtidigt lämnas det viktiga svenska markterritoriet i stort sett oförsvarat. Galenskap!
Det är självklart att de allra flesta i Akademien inser att de båda stormakterna och EU har den allra största nytta av ett försvarat svenskt markterritorium. Detta har en stark indirekt krigsavhållande effekt, till nytta för Sverige. Men ensidigheten att se endast Ryssland som en offensiv intressent har alltför länge förvillat fackföreträdare.
Hugemark inledde sin agitation med Baltikum och Östersjön som krigsskådeplats och med Ryssland som angripare långt innan riksdagen nappade på den så kallade solidaritetsförklaringen – en befängd idé. Carl Bildt insåg denna galenskap redan i mitten av 1980-talet, vilket han bekräftar i brev till mig den 24 september 1986. Det gamla ensidiga betraktelsesättet har förvillat. Skrämmande! Ja, men Hugemark har genom åren utnyttjat detta i en för Sverige felaktig och farlig agitation. Karlis Neretnieks har tydligen följt i denna agitators spår och hetsar med krig mot Ryssland. Hetsar? Ja, det är faktiskt så!
Självklart har Sveriges militärstrategiska läge förbättrats sedan kalla kriget. Men det är vårdslöst att inte markterritoriet försvaras över hela ytan. Utan försvar kan någon av stormakterna i eget intresse och i ett givet läge ta över den viktiga skyddsfaktor som Sverige utgör. Därför behöver Sverige, som Lotta Gröning framhåller, ett försvar och det menar jag kan göras kostnadseffektivt.
Utrikesminister Margot Wallström förefaller trygg. Hon vill ha tillbaka pliktförsvaret, verksamt för inre och yttre trygghet. Försvarsminister Peter Hultqvist verkar tyvärr minst sagt rådvill. Lyssnar han på krigshetsarna?
Unga oförvillade riksdagsledamöter bör ta sig an debatten om fred, frihet och avspänning. Sverige kan bidra med en tydlig säkerhetspolitik och ett försvar som stöder denna politik. Sverige ska inte ha stridskrafter som snabbt slås ut i ett första slag – flyg och brigader – utan ett folkförsvar för rimliga kostnader med små enheter över hela vår yta. Detta kan ge en potentiell angripare tidsförluster och binder hans kvalificerade stridskrafter under lång tid. Ett sådant försvar kan ge stark krigsavhållande effekt.
Anmärkning. – Författaren är överste 1 gr. och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien. Han har tidigare medverkat på denna sajt. Den här publicerade artikeln avvisades av Göteborgs-Postens redaktion.