Gotland ockuperat är en roman skriven av den ständige sekreteraren i Kungl. Krigsvetenskapsakademien, generalmajor Björn Andersson, och redaktören för Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och tidskrift, överstelöjtnant Tommy Jeppson. Boken är utgiven 2017 på Svenskt Militär Historiskt Biblioteks Förlag.
I efterordet påtalar författarna, att syftet med boken är att föra ett samtal och förbereda oss för det värsta som kan hända vårt land. ”Och dessa förberedelser börjar med den enskilda människans beredskap som är fundamental för samhällets motståndsförmåga.” Fundamentalt är också att ett nytt civilt försvar ska skapas: ”En robust logistisk inomorganisatorisk uthållighet behövs, vilken behöver byggas upp i stort från grunden.”
Boken är extremt påkostad och innehåller ett antal bilagor med noggranna beskrivningar av fartyg, flygplan med mera. På ett uppslag finns en bild, som beskriver Rysslands mobila kustrobotsystem K-300P och dess Oniks-robotar med en räckvidd på 300 km. ”Baserat på Gotland skulle det alltså behärska större delen av Östersjön, från Bornholm i söder till Åland i norr. Ett typiskt batteri består av 1–2 ledningsfordon, fyra laddfordon, fyra laddenheter […] samt ett understödsfordon.”
Romanen tar sin början i februari 2018, då Ryssland plötsligt ockuperar Gotland. Svenskt stridsflyg ingriper och åstadkommer förluster på rysk sida, liksom våra ubåtar sänker ett par fartyg. Men den svenska bataljonen på ön har ingen chans att avvärja de ryska trupperna som landsatts i hamnarna på norra Gotland och på Visby flygplats.
Några krigshandlingar utbryter dock inte i Baltikum, varför miljöpartisterna i regeringen föreslår en förhandlingslösning: ”Det kunde inte vara helt fel att få klart för sig vad Ryssland vill uppnå med att angripa Sverige.” Regeringen inleder förhandlingar med den ryske ambassadören.
Ambassadören uppger att Ryssland var nödgad till ockupationen av Gotland ”mot bakgrund av det spända läget i Baltikum och att Sverige stod i begrepp att stationera Nato-förband på ön”.
På över 200 sidor får vi sedan följa utvecklingen. Vi får veta att marinen har klarat sig ganska bra vid angreppet mot Gotland och att vi förlorat 14 JAS-plan, men har kvar 50 och 22 är i verkstad. Vidare får vi information om att Frankrike har lämnat Nato-samarbetet. Ja, det är ju fiktion.
Vice statsministern, Fabian Kihl (M), som hela tiden drivit på om en folkomröstning i Nato-frågan, blir avsnäst av stadsministern (S): ”En brandförsäkring skaffar man innan huset börjar brinna.”
Sverige lyckas få hjälp från England och Tyskland med hänvisning till den kollektiva självförsvarsrätten.
Av någon anledning tar sig Ryssland före att angripa i norr: Kallax flygplats utanför Luleå, Vidselbasen och Jokmokkbasen, liksom Bodens garnison, utsätts för våldsamma angrepp med kryssningsrobotar.
Men den svenska motståndskampen är hård. Den ryske presidenten, Pusak, tvingas avskeda generalstabschefen då ”[d]et verkar som att svenskarna håller på att återta Gotland”. Och det tack vare bland andra Mustafa Hansen, överstelöjtnant från P 4, som leder motståndsrörelsen, för inte tala om Robert Knutas, lantbrukare och hemvärnschef i Roma. En motståndsrörelse hade vuxit fram med hemvärnet som kärna.
Boken är läsvärd men det fiktiva bär inte sannolikhetens prägel, annat än att den svenska motståndskampen kommer att bli hård. Sverige kommer förstås aldrig att tillåta att Nato stationerar trupper på Gotland eller någon annanstans i riket, om inte Ryssland inleder ett väpnat angrepp på Sverige. Då har vi möjlighet att försvara oss enligt artikel 51 i FN-stadgan och därtill att begära hjälp. Men det finns inga sådana incitament för Ryssland, vilket bland andra den före detta folkpartistiska utrikesministern Hans Blix övertygande har klargjort.