För Finlands president Sauli Niinistö var Rysslands militära inmarsch i Ukraina ett hårt slag mot den säkerhetspolitik som han hittills stått för. Den ryska aggressionen kom att rubba hans trovärdighet som den ytterst ansvarige ledaren för landets utrikespolitik. Hans många telefonsamtal genom åren med president Putin visade sig ha varit till föga nytta.
Det förfaller som om han ville göra något för att återställa förtroendet för sitt presidentskap. Niinistö började ta inledande steg mot en omorientering. Hans tanke tycks ha varit att Finland behövde ha något mer att luta sig emot än tilliten till det egna landets traditionella alliansfria linje, starka försvarsvilja och betydande försvarsförmåga. Presidenten inledde överläggningar med Stockholm (vilka löpande fortsatt), han reste till Washington för ett möte med president Biden, han träffade president Macron och han överlade och talade med många andra. Niinistö lät sig intervjuas och gjorde uttalanden, vilka i ett par fall föranledde nervösa korrigeringar och ”rättelser”. Hans tidigare entydiga besked att frågan om ett eventuellt finskt medlemskap i Nato kunde avgöras först efter folkomröstning blåste bort över en natt. Plötsligt hävdade han att opinionsundersökningar gav erforderlig ”legitimitet”.
Vad som behövs i det här läget är kyla, eftertanke, grundlig analys och strategiskt ledarskap. Det är svårt att underlåta reflektionen att det är något stressat över Niinistös agerande. Huruvida Niinistö är en statsman av Paasikivis, Kekkonens eller Koivistos kaliber är emellertid en fråga för det finska folket att värdera.
Men när Niinistö börjar blanda ihop Finlands affärer med Sveriges måste man bara avvisa framstötarna. När det gäller svenska angelägenheter ska ingen finsk president lägga sig i.
President Niinistö svarade i en intervju med svenska Yle 30/3 på frågan:
”Kan Finland gå med i Nato utan Sverige?”
– Jag säger bara att det vore viktigt att vi hittar en gemensam linje. Finland och Sverige har haft samma åsikter under kanske ett århundrade och jag tror också att det nordiska samarbetet fungerar bäst om vi har samma ställning.”
Detta är inte korrekt när de gäller det historiska. Det räcker med två exempel för att belysa saken. Den finska statsledningen begärde att Sverige skulle sätta in den svenska armén på finsk sida i Vinterkriget mot Sovjetunionen. Det vägrade Sverige konsekvent att göra. Och när Finland skulle upphandla jaktflygplan för enorma belopp härförleden ville Sverige att vårt grannland skulle köpa svenska JAS-Gripen, något som enligt svensk uppfattning skulle ha varit mycket värdefullt för det militärstrategiska samarbetet mellan länderna. Finland brydde sig inte. I denna strategiska fråga valde man att satsa pengarna på amerikanskt militärflyg.
När man kommer ner till de verkligt bestämmande realiteterna är det nationella intresset styrande. Då visar det sig vad ”samma åsikter” är värda.
Enligt samma källa, svenska Yle 31/3, betonar Niinistö:
”…vikten av att Finland och Sverige väljer samma väg. Han hänvisar till en hundraårig tradition av gemensam syn på säkerhetspolitik, till det nordiska samarbetet men också till en förväntan i USA och andra Natoländer. I den här frågan hör Finland och Sverige enligt Niinistö ihop.”
Det är Finlands eget avgörande huruvida landet ska ansöka om medlemskap. Finnarna torde veta bäst själva vad som är en riktig politik för deras helt egen del.
Men det är ett strategiskt avgörande som kan rubba säkerhetsläget i hela vår omgivning och leda till instabilitet och oväntade effekter. Kommer den finska eliten som verkar hålla avgörandet i sin hand att beakta den större strategiska säkerhetskartan utöver att försöka dra in Sverige i försvaret av sin 130 mil långa gräns mot Ryssland!
Varje anledning saknas att koppla den svenska positionen till Finlands hållning. Vårt säkerhetspolitiska läge bör vi inte låta påverkas av finska vägval, orienteringar och omorienteringar. Vi kontrollerar inte finsk utrikes- och säkerhetspolitik, och Finland ska inte kontrollera eller låsa vår politik. Finland kan inte tillåtas utsätta oss för risker eller äventyrligheter.
Svenskt självbestämmande måste försvaras så långt det bara går. Det gör vi säkrast som alliansfri stat. Vi har alla fördelar av att vara en alliansfri stat, även om Finland skulle gå in i Nato och därmed sträva efter att driva in oss i organisationen för att vinna helt egna nationella fördelar. Sådana försök har Finland gjort tidigare.
I det sammanhanget ska Finland, när våra strategiska frågor avgörs, inte ha något att säga till om. Men det är klart att vi noterar och utvärderar andra närliggande staters uppfattningar när vi ska gå till eget beslut.
”