Vad är avskräckning? Ett vardagligt exempel på detta återges möjligen i Dagens Nyheter (17/12 2024) i anslutning till att två ryska strategiska bombflygplan flög över neutralt vatten i Östersjön och svenska plan gick upp för att ”verifiera” de ryska planen. Dennis Hedström, chef för Försvarsmaktens flygstab, fick frågan: ”Varför skickade ni upp planen?
De flyger med sina stridsflyg i närheten av vårt land. Vi vill åka upp och tala om att vi ser vad ni gör. Vi är redo. Vi kan bemöta det här. Hitta inte på någonting, kom inte närmare. Det är en av våra uppgifter, att avvisa genom att visa närvaro och visa någon form av avskräckning och tala om att eskalera inte det här.” Inslaget av ”någon form av” avskräckning framstår här som återhållet och rutinartat. Ett oändligt antal ”incidenter” av detta slag rapporteras löpande från båda sidor hela tiden (inte sällan med kritiska inslag om avstängda transpondrar). Budskapet är typiskt sett relaterat till omsorgen om det egna landets territoriella integritet.
Försvarsmakten skriver på sin hemsida den 18 december 2024, sedan Riksdagen godkänt att regeringen ställer en svensk väpnad styrka till Natos förfogande, att avsikten är att bidra till alliansens samlade förmåga till avskräckning och försvar: ”Syftet med avskräckning är att få en motståndare att avstå angrepp för att det skulle kosta för mycket. Genom att visa närvaro, sammanhållning och förmåga avskräcks Ryssland från att överhuvudtaget tänka tanken att angripa ett Natoland.” Avskräckningen har här avlägsnat sig bort från det egna territoriet och inlemmats i riskfyllda operationer enligt planer, kommandon och beslut som Sverige må ha visst inflytande över men inte kontrollerar.
Avskräckning är ett centralt begrepp i Natos militära strategi. Det angår alltså även oss. Tidigare använde vi här i Sverige ordet krigsavhållande. Det är ett begrepp som passar en småstat som Sverige så mycket bättre. Vi har ingen anledning, och kan inte heller ha som ambition, att sätta skräck i en potentiell motståndare. Varför skulle vi göra det? Sverige ska hålla på sin territoriella integritet och sitt självbestämmande, men bör inte utmana andra stater och eller skaffa sig fiender i onödan.
Den varning som avskräckningen ska förmedla till motståndaren går i princip ut på att kostnaderna för ett angrepp ska överstiga de eventuella vinster som en motståndare kan tänkas uppnå. Trovärdigheten i den varning till motståndaren som avskräckningen avser att klargöra är i grunden beroende av vad landet har att backa upp den med, men samtidigt beroende av hur motståndaren bedömer denna förmåga: har den täckning, är den mer av en fasad eller är den bara svårbedömd, till exempel på grund av att den är beroende av allierades eventuella bistånd.
I en text från Försvarsmakten från 1954 formuleras med självförtroende en krigsavhållande linje som en tydlig, fullt begriplig och defensiv strategi:
”Vårt försvar bör ha en sådan styrka att anfall mot Sverige fordrar så stor kraftinsats, medför sådan kraftförbrukning och tar så lång tid att genomföra, att insatsen icke kan anses stå i rimlig proportion till de fördelar, som skulle kunna vinnas.”
Detta är en riktig och alltjämt hållbar krigsavhållande strategi för försvaret av Sverige. Det är tydligt att inriktningen här bottnar i egen insikt om vad som krävs för att etablera en realistisk krigsavhållande linje. Detta var fullt möjligt, då vi som på 50-talet hade ett starkt territorialförsvar med närmare 50 brigader (nu knappt två). I grunden var detta ett försvar för fred och, om det i värsta i alla fall skulle inträffa, ett försvar för att uthålligt hålla en angripare stången under en mycket lång och utmattande tid som öppnade för att förändra spelplanen.
I Försvarsmaktens perspektivstudie 2013, då det svenska försvarets var under förfall, återspeglas bristen på självförtroende, avsaknaden av tydlig strategi och urholkad faktisk försvarsförmåga av trevande formuleringar:
”Försvarsmakten kan utöva en stabiliserande påverkan, genom ett aktivt uppträdande och ett omfattande militärt samarbete, utbyte och övningar med samtliga aktörer i närområdet. En egen militär förmåga att föra väpnad strid avser att avskräcka en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder. Därmed skapas en tröskeleffekt mot militärt våld. Det minskar risken för att ett överraskande angrepp leder till ett omedelbart avgörande.”
Skrivningarna är undanglidande. Samarbete med andra och tröskeleffekt lyfts här fram som viktiga moment. Det framstår som om avskräckningen syftar till att momentant uppnå tröskeleffekt för att undgå ett omedelbart nederlag. Att motståndaren ska räkna med att ett angrepp på Sverige kräver så stor kraftinsats, sådan förbrukning av resurser och tar så lång tid att genomföra att kalkylen blir orimlig nämns inte som avgörande faktorer. Försvarets uthållighet finns inte med. Denna villrådighet hade uppenbarligen sin grund i att Försvarsmakten 2013 var tömd på försvarsförmåga. Talet om samarbete och tröskeleffekt var kopplat till underförstådda förhoppningar om att militärt bistånd skulle komma utifrån. Detta var inte mycket till plan A eller plan B.
I Sveriges Militärstrategiska Doktrin från 2022, då Sverige hade ansökt om medlemskap i Nato men ej var medlem, formuleras strategin enligt följande:
” Försvarsmaktens militärstrategiska koncept bygger på tre militärstrategiska optioner.
– Att verka krigsavhållande och förebygga krig och konflikter genom ett aktivt försvar.
– Att snabbt möta väpnat angrepp eller eskalering för att vinna tid och skapa handlingsfrihet för olika militära eller säkerhetspolitiska handlingsalternativ.
– Att uthålligt bestrida en angripares kontroll alternativt bryta fiendens anfallskraft och i ett avgränsat rum besegra en angripare som hotar vår säkerhetspolitiska handlingsfrihet.”
Dessa omsorgsfullt formulerade ”optioner” återspeglar ånyo bristen på självförtroende. Vad ska vi sätta emot för att verka krigsavhållande? Jo, ”ett ”aktivt försvar”! Det blir mer av en kuliss eftersom alla vet att vi inte har mycket till försvar.
Att Sverige faktiskt hade blivit till något av ett militärt vakuum bidrog till det snabbforcerade intåget i Nato då det hettade till sig mellan Ryssland och Ukraina, och Ryssland till och med ställde krav mot Sverige att inte göra egna självständiga säkerhetspolitiska linjeval.
Efter medlemskapet i Nato har inriktningen mot en proaktiv avskräckning blivit tydligare. Detta belyses av en debatt som inletts på den norska sajten Forsvaretsforum.no.
Den norske kommendörkaptenen Stig Berg, som tjänstgör vid Natos högkvarter i Europa (SHAPE), skriver i ett inlägg om avskräckning. Berg framhåller att ”trovärdig” avskräckning vilar på tre pelare, som inte fungerat när det gäller Ryssland; förmåga: Ryssland bedömde att det inte fanns förmåga på ukrainsk sida att stå emot Ryssland; förpliktelser: det förelåg ingen Nato-förpliktelse att komma Ukraina till undsättning; samt kommunikation: när Väst dessutom misslyckades med sin kommunikation genom att i praktiken tala till fel publik på fel språk, är avskräckning icke längre trovärdig och den misslyckas. Bergs slutsats blir:
”Det kan være flere grunner til at Russland ikke lot seg avskrekke. … Uansett viser oppbyggingen før invasjonen av Ukraina at Russland ikke lar seg avskrekke med tradisjonelle virkemidler. Russisk historie er preget av maktkamp, lidelse og konflikt. Kanskje er det eneste som virker at de møtes med hard og overveldende makt fra verdens sterkeste militærallianse. Men er vi villige til å ta den risikoen?”
Det är en drastisk slutsats. Den framstår som maning att överge beprövad återhållsamhet och rimliga spärrar. Ett preventivkrig verkar ligga nära till hands. Att den kommer från en person som står nära de ledande kretsarna i Natos militära högkvarter gör den bara mer skrämmande.
Artikeln kommenteras på den norska sajten av Torgeir Fjærtoft, fil. dr., forskare och tidigare diplomat. Han skriver att avskräckning verkar för att förmedla förmåga och vilja genom att sprida en övertygande berättelse. Denna berättelse är en förenkling av verkligheten eftersom alla parter förväntas uppträda som förutsatt och allt går som det ska. Författaren fortsätter:
”Avskräckning fungerar när alla inrättar sig efter berättelsen, men kan svikta om beteendet tolkas i strid mot den.” Som exempel nämner författaren att Ryssland kan ha angripit Ukraina därför att Västs kaotiska evakuering från Kabul efterlämnade ett intryck av sviktande vilja. Men Putin fick raskt erfara att det var en feltolkning. Med inrikespolitisk maktförskjutning i USA uppstår risk för att Putin och hans krets igen kan feltolka Natos avskräckning som mindre trovärdig. Författaren framhåller:
”I krig går det alltid fel. Det såg vi i västliga krig i Afghanistan, Irak och Libyen, och nu i Rysslands krig mot Ukraina. Det är därför att de enkla berättelserna som avskräckningen verkar genom, bygger på osäkra och till dels helt ohållbara förutsättningar. Med andra ord så är militärstrategier alltid orealistiska. (Helt extremt orealistiska är självklart atomvapenstrategier.) Därför är angreppskrig alltid felvärderingar med fatala konsekvenser.
Vårt försvar må bevara oss utan att andra kan uppfatta oss som hot på grund av de doktriner vi följer i vår allians, eller de övningar vi deltar i. Norskt försvar må bli en igelkott.”
Författaren lägger avslutningsvis till en varning ”mot att tro att andra länder handlar efter sin natur, medan de egentligen reagerar på oss, liksom vi reagerar på dem.” I konfrontationer kan vi ”ha orealistiska föreställningar om vår förmåga till kontroll över krisens utveckling. «Hökar» får för lätt övertaget över dem som vill gå mer varsamt fram.”
Kloka varningsord som erinrar om Clausewitz syn på kriget, där han särskilt framhåller osäkerheten som ligger inbyggd i krigets väsen med dess friktioner som aldrig helt kan elimineras.
Värt att särskilt uppmärksamma när det gäller praktisk avskräckning är Sveriges bidrag under perioden 2020 – 2024 till de operationer som den tunga amerikanska bombstyrkan Bomber Task Force genomförde i den höga Norden. I denna bombstyrka, som sätts in i operationer över hela världen, ingår B-52 Stratofortress, B-1 Lancer och B-2 Spirit. Alla tre planen har förmågan att leverera “conventional payloads”, men bara B-52 Stratofortress och B-2 Spirit är ”nuclear-capable.” Bombplan ur styrkan har bland annat använt flygbasen Kallax-Luleå och genomfört träning vid flygbasen i Vidsel. Flygbaser i Norge, Island och Finland har också använts. Operationerna har involverat områden i Arktis, Nordsjön, Norge, Sverige, Finland, Baltikum, Grönland och Island. De har bland annat gått ut på att ”integrate the U.S. bombers with Swedish JAS 39 Gripen fighters and joint terminal attack controllers operating in the Arctic and Baltic regions”. De har omfattat “surface attack, air interdiction, and close air support scenarios”. Sverige har knappast haft insyn i eller kontroll över insatser som Bomber Task Force gjort med användning av flygbasen i Kallax. Flygoperationer har genomförts nära bland annat Kaliningrad. Tunga ryska bombplan har vid flera tillfällen gått upp för att markera mot amerikanska plan. Ryskt bombflyg har också gjort i flygningar i närheten av baser i bland annat Norge.
I och med DCA-avtalet som Sverige träffat med USA är risken betydande att vi kommer att få se fler exempel på amerikansk offensivt inriktad avskräckning i den höga Norden som tar avstamp från baser på svenskt territorium.
Sverige bör återgå till en defensiv krigsavhållande linje och hålla fast vid att det är det egna territoriet som ska övervakas och fredas.
Lästips:
Hvorfor avskrekking ikke virket (forsvaretsforum.no)
Russland er et vanlig land (forsvaretsforum.no)
Bomber Task Force > Air Force Global Strike Command AFSTRAT-AIR > Display