Ove Brings understreckare i Svenska Dagbladet (22/4) är på många punkter slirig. Folkrättsjuristen anser att Sverige under den för vårt land långa fredsperioden från 1812 ingick ett flertal allianser med andra länder. Det stämmer inte, med ett enstaka men kvickt övergående undantag. Vad han räknar upp är mellanstatliga samarbeten, inte politiska eller militära allianser.
Sveriges deltagande i slutkampen mot det napoleonska Frankrike utgjorde inte en militärallians utan en samverkan mellan flera staters arméer under ett pågående krig (som Sverige fått smaka av 1808–09). Denna samverkan förde till slaget vid Leipzig i mitten av oktober 1813 och franskt nederlag. Den svenske kronprinsen Karl Johan hade föregående år ingått en dynastisk överenskommelse med den ryske kejsaren Alexander I i Åbo, i grunden en non-aggressionspakt. Den så kallade nordarmén under Karl Johans ledning anlände till slagfältet i god ordning men först när fransmännen redan hade börjat betvingas: dess förluster blev också måttliga. De svenska trupperna vände strax efter slaget norrut för att avtvinga den danska regimen, som stått på Frankrikes sida under Napoleonkrigen, dess norska lydrike. I den efterföljande skärmytslingen mellan svenska och norska styrkor deltog inga främmande länders stridskrafter.
Genom Wienkongressen efter Napoleons slutliga fall tillkom en stormaktsallians i syfte att skapa stabilitet på den europeiska kontinenten och värna den gamla ordningens legitimitet på sina håll, bland annat mot upprorsrörelser, som när Ryssland slog ner patriotiskt sinnade ungrare 1849 eller sina ”egna” polacker 1830–31 respektive 1863. I denna ”heliga” allians hade Sverige – ej längre någon stormakt – ingen plats.
Sverige–Norges samförstånd med Danmark under gränskrigen mot Preussen 1848 och 1864 var ett uttryck för tidens skandinavistiska strömningar, med målet att skapa ett gemensamt rike av de tre länderna. Det var inte fråga om någon militärpakt. I det senare kriget avstod den svenska regeringen klokt nog från att engagera sig alls militärt. Däremot enrollerades frivilliga soldater, liksom långt senare i finska vinterkriget 1939–40, då staten Sverige deklarerade sig som de facto icke-krigförande.
Novembertraktaten som slöts 1855 i Krimkrigets slutskede kan förvisso ses som ett avsteg från den Bernadotteska neutralitetspolitiken, men den hade nästan ingen som helst militär betydelse, och Sverige ingrep inte heller med trupp på Englands och Frankrikes sida mot Ryssland då. Efter Tysklands uppstigande som Europas ledande militärmakt 1870–71 lade den svenska militära och politiska eliten snabbt om sina sympatier, från Paris till Berlin (och detta samtidigt som novembertraktaten fortsatte att gälla, men bara i formell bemärkelse, fram till 1908!). Några år före första världskrigets utbrott satt de svenska och tyska generalstabscheferna i gemensamma överläggningar om militärt stabssamarbete, men dessa utmynnade inte i något bindande avtal. Sverige slöt inte heller upp på Tysklands sida inför en befarad urladdning mellan stormakterna. Vårt land lyckades under alla krigsåren bevara sin neutralitet.
Nationernas Förbund, som upprättades efter världskriget, innebar ingalunda någon militär förpliktelse med motsvarande suveränitetsförluster. NF var ingen en stormaktsallians riktad mot någon annan stormakt, däremot mot det slagna Tyskland som inte längre var någon stormakt och skulle förhindras att bli en igen. Kollektiv säkerhet skulle åstadkommas inom och genom Folkförbundet, som blev handlingsförlamat bland annat genom att vissa makter antingen uteslöts eller avstod från deltagande.
Svenska eftergifter åt olika stridande parter under andra världskriget kan omöjligen ses i termer av alliansåtaganden. Det var fråga om ländersamarbeten – utan tvivel av både strategisk och taktisk betydelse – och Sverige stod därför varken på den segrande eller på den förlorande sidan när kriget var över. Inte heller den tvångsvisa massutlämningen av soldater från Baltikum och andra delar av Europa i tysk tjänst – litet missvisande betecknad som ”baltutlämningen”, den berörde fler icke-balter – innebar att Sverige anslöt sig till någon viss part. Som flera andra stater böjde vi oss för en stormaktsöverenskommelse.
Officiell svensk krigslust återkom emellertid runt millennieskiftet, då det kalla kriget avlöstes av ett flertal varma krig, där den USA-ledda Västalliansen helt eller delvis var involverad. Sverige skaffade sig en yrkesarmé enligt Nato-standard, och de politiska partierna avskaffade ett efter ett sina tidigare säkerpolitiska hållningar. Men först med Nato-inträdet uppgavs alliansfriheten i ord och handling.
Detta innebar en kvalitativ skillnad i förhållande till tidigare rådande läge. Den skillnaden, mellan alliansfrihet och alliansmedlemskap, suddar professor Bring ut. Med hans synsätt blir det svårt att förstå den frenesi med vilken det svenska politiska etablissemanget – hit räknar vi lämpligen även militärledning och media – gick in för att realisera beslutet om anslutning.